Hej                              Garze 20031026

 

Nu har jag tagit mig till Garze som är en liten stad ca 30 mil öster om Yushu

 

10 Oktober Det blev en lugn dag i Yushu. Jag började med att göra ett besök på Internetcaféet och sedan blev det att börja söka upp var säkerhetspolisen hade sitt kontor. Det är där man förlänger visum. Jag gjorde först ett försök på ett vanligt poliskontor och där fick jag adressen till var säkerhetspolisen höll till. Det var bara att gå dit och upptäcka att det var stängt, men att de skulle öppna igen om några timmar och att jag var välkommen tillbaka då. Som tidsfördriv blev det en runda i Yushu för att leta efter energirik mat. Det gäller att äta så mycket man kan när man har tillfälle...
Efter matjakten blev det ett nytt besök på Internetcaféet för att fördriva tid tills säkerhetspolisen öppnade igen.

Väl tillbaka hos säkerhetspolisen fick jag vänta i en halvtimme, innan jag fick reda på att den person som skulle förlänga mitt visum inte var där. Han skulle komma tillbaka om tre dagar, på måndagen, så det var bara att gå därifrån igen. Gick tillbaka till Internetstället och där träffade jag två engelsklärare som jobbade i Yushu, en från Canada och den andra från Thailand. Jag blev hembjuden till dem och stannade där under kvällen innan jag gick tillbaka till mitt hotell.

 

11 Oktober. Började dagen med ett besök på Internetcaféet och sen blev det att flytta hem till engelsklärarna och bo där istället. Det blir billigare så... Jag gjorde inte så mycket under dagen efter det men på kvällen kom några av deras studenter på besök och det var uppskattat av dem att jag ville bli deras "vän". Studenterna stannade där i några timmar innan de gick hem igen.

 

12 Oktober. Ännu en dag att vänta på mitt visum. En av studenterna jag träffade dagen innan lovade att hjälpa mig med att fixa vevlagret till pedalerna på min cykel så det blev en tur ner till Yushu centrum. Där besökte vi alla cykelreparatörer för att se om någon kunde laga min cykel. Alla sa ungefär samma sak, att det inte var något problem med min cykel och att vevlagret var bra. De hällde lite olja på det och sa att nu var det lagat. Jag viste mycket väl att det inte var bra, men jag hade inte utrustning för att laga det själv och det verkar som om tibetaner inte vet något om cyklar. Så det var bara att hoppas att vevlagret skulle hålla tills jag träffade en kines som vet hur en cykel fungerar.
För all del så verkar det inte som tibetaner förstår något mer än att föda upp jakar... Om du åker till Tibet så undvik tibetanska restauranger och besök endast restauranger som ägs av kineser, samma gäller Internetcaféer osv. Vill du se en jak-farm besök då en som ägs av tibetaner!

Efter ett misslyckat försök att laga min cykel blev det mer tidsfördriv framför en dator. Efter att ha lekt klart så gjorde jag en liten utflykt upp i bergen runt Yushu. Staden ligger på 3 700m och bergen runt staden är på ca 4 500m så det finns lite att klättra i om man känner för det.

 

13 Oktober. Jag gjorde ett besök på skolan där lärarna jag bodde hos arbetade. Där fick jag vara lärare ett tag men efter två timmar var det inte så kul längre så jag lämnade skolan och gjorde ett nytt besök på Internet-stället i staden, innan jag gick tillbaka till säkerhetspolisen. Där fick jag reda på att den person (naturligtvis tibetan) som förlänger visum inte var där. Skulle komma tillbaka nästa dag. Jag pekade på mitt visum att detta var den sista dag som mitt visum är giltigt så jag ville ha det förlängt NU för att slippa betala någon straffavgift för att jag har befunnit mig i Kina utan visum. Straffet för att stanna i Kina utan visum är ca 500kr/dag. De bara tittade på visumet och sa kom tillbaka imorgon...

Tillbaka till Internet-stället och sen tillbaka till engelsklärarna för att stanna där en natt till.

 

14 På morgonen fick en av lärarna ett telefonsamtal från säkerhetspolisen att personen som skulle förlänga visum inte var där. Han hade för all del inte varit där på två veckor och inget hade fungerat under tiden för det är mest tibetaner som jobbar där... Telefonsamtalet var inte till mig så jag bestämde mig för att ändå göra ett besök där och bråka lite med dem och se vad som händer. Det kanske ändå skulle gå att förlänga sitt visum.

Jag cyklade tillbaka till säkerhetspolisen och fick reda på direkt när jag kom dit, att det inte skulle gå att förlänga visumet idag och att jag var tvungen att komma tillbaka nästa dag. Jag sa att jag kunde vänta där tills jag fick mitt visum förlängt och att det inte har någon betydelse om jag väntar hos polisen eller på hotellet. Det tog en halvtimme till innan de hade lyckats skaffa fram en bra tolk som kunde förklara varför det inte gick att förlänga visumet. Första problem var som sagt att personen som skulle förlänga visumet inte var där. Jag tyckte att någon annan kunde göra det istället. Det gick som sagt inte för man måste vara inne i et speciellt kontor för att göra det och dörren dit var låst. Naturligt hade visum-person nyckeln med sig. Jag undrade vilket kontor det var och de pekade på en dörr. Det tog mig ca två minuter att få upp dörren med ett plastkort. Detta var inte så omtyckt! Man ska tydligen inte bryta upp dörrar inne på en polisstation, speciellt om det tillhör säkerhetspolisen. Vet inte varför?
Tolken som hjälpte mig att förklara, fick erkänna att deras bortförklaring höll inte, att det inte gick att förlänga visum bara för att en dörr var låst . Så kom en ny bortförklaring om att de papper som man använder till visum inte fanns där, utan att visum-personen hade dem med sig. Jag var väldigt skeptisk men kunde inte göra något åt det. Så jag satte mig och väntade igen och de som arbetade där blev inte så glada över att jag inte ville gå därifrån. Vad ska man göra, jag ville ha mitt visum nu...
Jag föreslog att de kunde ringa till säkerhetspolisen i nästa stad och ge dem mitt passnummer, namn och visumnummer så jag kunde ta mig dit istället för att förlänga mitt visum. Det de kunde göra tyckte jag var att skriva ut ett normalt dokument att det inte gick att förlänga visum i Yushu och att jag inte skulle behöva betala någon straffavgift. Risken var att om jag lämnade staden utan nytt visum skulle jag få böta väldigt mycket.
Ny bortförklaring, de hade inte någon kontakt med säkerhetspolisen i nästa stad och de visste inte telefonnumret dit. Jag sa att det måste finnas någonstans att få tag i men de ville inte leta upp det. Jag lånade deras telefon och ringde tillbaka till lärarna jag bodde hos och två minuter senare hade jag telefonnumret till säkerhetspolisen i nästa stad. När jag gav det till poliserna som jobbade där, ville de ändå inte ringa och jag fick inte låna telefonen mer. Efter att ha väntat tre timmar undrade de om jag kunde gå därifrån om de först bjöd mig på middag. Vad ska man säga, de kunde antagligen inte göra mer och de ville bli av med mig som jag gick med på det. Åt middag med dem och då var det bara glada miner... 
Gick inte tillbaka till säkerhetspolisen mer utan det blev att spendera lite tid framför en dator istället innan jag gick tillbaka "hem".

 

15 Oktober. Gjorde ett nytt besök hos säkerhetspolisen och fick åter beskedet att visum-personen inte var där men att han skulle vara tillbaka i Yushu på eftermiddagen, så jag skulle kunna få mitt visum förlängt senare under dagen. Jag trodde knappt på de, men var snäll och lämnade stationen direkt. Nytt besök på Internet-stället och sen blev det att fördriva tid i staden till eftermiddagen då säkerhetspolisen öppnade igen.
Jag var där när de öppnade vid 15-tiden och mot mina förväntningar så var visum-mannen där. Helt otroligt, personen fanns i verkligheten och han var tibetan! Det tog knappt en och en halv timme för tibetanerna där att lyckas skriva in mitt namn på en dator och ha klistra fast ett nytt visum i mitt pass. Det är kanske möjligt att i framtiden lära en tibetan mer än att föda upp jakar men det kommer att ta tid...
Jag är van vid polisen i Centralasien, de tar också väldigt lång tid på sig att göra något, men om man ger dem en dollar extra så tar det endast 5 minuter.  Detta fungerar inte med tibetaner...

När jag väl hade fått tillbaks visumet var klockan för mycket tyckte jag för att lämna staden så det blev ännu en natt där.

 

16 Lämnade Yushu på förmiddagen efter att ha varit där i en vecka. Hade tänkt mig att bara stanna där i två dagar för att få mer tid ute i vildmarken, men den idén gick åt skogen...

Jag började cykla tillbaka samma väg som jag hade liftat en vecka tidigare. Tänkte cykla ca 3 mil innan jag svängde av. Vägen som jag hade tänkt ta borde gå längs Jinsha floden ner mot lägre områden. Vägen fanns inte utsatt på några kartor som jag hade sett, inte ens på säkerhetspolisens detaljkartor (jag hade krävt att få se dem när jag var hos dem) över området, men jag tyckte att det borde finnas en väg där. Eller rättare sagt, tillräckligt jämnt för att kunna ta sig fram där med cykel. När jag var framme vid floden fanns det en väg och den var i bättre skick än vad jag hade trott. Ibland har man tur! Jag cyklade inte så långt in på vägen, detta till största del pga. att vevlagret till pedalerna inte fungerade som det skulle. Cyklade tills det började mörkna och det var skönt att få slå upp mitt tält igen och slippa ha så mycket folk runt mig hela tiden.  

 

17 Oktober. Blev väckt av några tibetaner som ville se vad jag hade inne i mitt tält, men jag hade ingen lust att visa dem det. De blev lite sura, spottade på mitt tält och gick därifrån. Helt normalt beteende för dem. Det är bara att vänja sig om man vill besöka områden som bebos av tibetaner.
Under dagen var det att följa floden medströms, men jag hade inte räknat med så kuperad terräng som det var. Det blev några lägre pass att klättra, ca 500 höjdmeter, och det var ganska tungt för vevlagret till pedalerna fungerade som sagt inte så bra och medförde att växlingen inte heller fungerade. Jag passerade några små byar under dagen och varje gång hade jag ett 20-tal skrikande ungar efter mig. Jag har ingen aning om vad de ville men jag tycker det är jobbigt att ha en flock skrikande tibetanungar efter mig. Det blev inte så långt cyklat under dagen och efter 30 km var det dags att slå upp tältet igen. Jag väntade tills det var mörkt innan jag slog upp tältet för att slippa få besök under natten.

 

18 Oktober Hade som vanligt några tibetaner utanför mitt tält på morgonen och de var väldigt sugna på att undersöka vad jag hade med mig. Skruvade på allt på cykeln, öppnade mina väskor när jag tog dem utanför tältet. Det var bara att låta dem vara ifred och inte bli sur för att de ville leta igenom MIN packning. Detta är också ett helt normalt beteende för en stor del av den tibetanska befolkningen. Det är ofta man blir stoppad längs vägen (gäller i alla områden jag har cyklat i) men det är bara tibetaner hitintills som stoppar en och direkt börjar att öppna mina cykelväskor och se vad som finns i. Jag vet inte om det bara är jag som har problem med tibetaner eller om det gäller de flesta cyklister eller turister.
Efter att ha retat mig lite på tibetanerna cyklade jag iväg längs floden. Det blev ganska många stopp längs vägen för växtligheten var olik den jag hade sett under de senaste veckorna. Kul att se några nya växter om man är botaniker...
På eftermiddagen rasade hela vevlagret till pedalerna ihop. Det var bara att stanna och försöka lista ut bästa sättet att laga det. Jag upptäckte att de flesta metallringarna och kulorna till kullagret var helt borta. Jag försökt bygga ihop ett nytt kullager av kulor från ett annat kullager men det passade inte. Jag gav upp efter en timmes fixande och kom fram till att det inte behövs några kulor i ett kullager. Jag cyklade inte så långt till innan jag slog upp tältet igen. Naturligtvis väntade jag till det var mörkt för att slippa nya besök.

 

19 Oktober Nya tibetaner utanför tältet och samma sak igen. Skulle kolla igenom min packning för att se vad jag hade med mig. Gärna öppna alla plastpåsar och dylikt och sen skruva på allt, gärna plocka sönder allt i små delar. Det har ingen betydelse om man tydligt visar att men vill att de ska låta bli. De fortsätter ändå. Ett sätt som hjälper är att plocka fram en stor skiftnyckel och slå dem på händerna med dem. Då blir de sura och börjar spotta. Jag vill bara ha MINA EGNA saker ifred...
Jag lämnade tältplatsen och fortsatte vidare. Jag stannade längs floden för att göra ett nytt försök att bygga ett nytt kullager och denna gång använde jag små runda stenar istället. Det fungerade bättre men inte helt bra. Det höll ungefär en timmes cyklande innan det rasade igen. Då bestämde jag mig för att kullager med kulor är bara lyx och inget man egentligen behöver...
Jag fortsatte och under dagen passerade jag 15 000 km så jag var bara tvungen att stanna i nästa by för att köpa en öl och fira. Jag hade tur att det fanns en bra affär där som hade ett ganska hyfsat sortiment. Affären ägdes inte av en tibetan utan av en kines. En tibetansk affär brukar innehålla några konstiga läskdrycker, nudlar, sprit och mjöl, men en kinesiskt ägd butik brukar ha ett betydligt bättre sortiment. Jag vet inte vad detta beror på, om det är att tibetaner inte förstår sig på att göra affärer eller om de inte får köpa produkter av de stora kinesiska företagen som äger allt. Jag tror på det första alternativet men kan ha fel...

Efter öldrickandet var det att fortsätta längs floden till det var mörkt för att slå upp tältet igen.

 

20 Oktober Nya tibetaner utanför tältet och den vanliga proceduren upprepades igen. Att jag ville ha MINA saker ifred och de ville kolla vad som fanns i mina väskor. Dessa två uppfattningar kommer aldrig att gå ihop. Det är alltid den ena parten som inte kommer att bli nöjd. Jag tycker att jag ska få ha mina saker ifred och de tycker antagligen att jag som turist ska rätta sig efter deras idéer. Enda sättet att komma undan problemet är att tälta på platser där inte tibetaner är på morgonen, t.ex. utanför Tibet eller högt upp i bergen.

Jag cyklade längs floden och på eftermiddagen kom jag fram till en mindre stad med alldeles för många tibetaner. Jag stannade där för att äta, men hittade tyvärr ingen kinesisk restaurang så jag var tvungen att äta på en tibetansk. Maten var väl OK men jag gillar inte att ha ca 40 personer tätt runt mig som tittar på en hela tiden när man äter. Det måste vara väldigt intressant att se om en person från väst äter på samma sätt som de. Som tur var kom det in några kineser på restaurangen för att äta och de sa antagligen till tibetanerna att de skulle dra, för de försvann väldigt snabbt. Skönt!

Efter staden svängde vägen av från floden och jag trodde att det skulle bli en kort uppförsbacke men efter en timme uppför tyckte jag att det räckte och slog upp tältet igen.

 

21 Oktober Tibetaner igen utanför tältet. Denna gång testade jag en ny idé. När de började öppna mina väskor, gick jag fram till deras motorcykel. Började skruva lite på den, ryckte av bensinslangen och fyllde upp min bensinflaska till mitt kök. De fattade vinken och lät mina saker vara ifred och lämnade platsen ganska snabbt.

Efter det var det bara att fortsätta längs backen. Frågade några om hur lång den skulle vara och de sa att det skulle ta tre timmar med motorcykel. Jag tyckte det lät för mycket och fortsatte uppför under dagen. På eftermiddagen började jag ana att det mycket väl skulle kunna ta tre timmar att komma upp för backen med motorcykel, om den är överlastat, som alla är. När det började skymma för kvällen hade jag inte kommit upp för hela backen och detta längs en väg som jag hade trott skulle vara ganska platt. Jag slog upp tältet och var då på över 4 000m och hade då gjort nästan 1 000 höjdmeter under dagen på dåliga grusvägar med ett icke fungerande växelsystem. Visst byter den växlar men det är inget jag har kontroll över. Cykeln väljer själv när det är dags att byta och det stämmer väldigt sällan med när jag vill. När jag väl hade slagit upp tältet så började det snöa och det kom ca 10 cm. Perfekt! På hög höjd och nysnö, detta måste medföra att jag slipper tibetanerna nästa morgonen.      

 

22 Oktober Inga tibetaner! Perfekt början på dagen om det inte hade varit 10 cm blötsnö. Tog lite extra tid på mig för att slippa att ha tältet helt genomblött när jag packade ihop det. När jag hade lastat min cykel och var klar att lämna tältplatsen kom tibetanerna men då var det OK. Det jag inte gillar är att vakna till skrikande tibetaner på morgonen och två minuter senare öppnar de MITT tält och ska kolla vad jag har med mig för saker. Det är helt OK att de väntar på avstånd och kommer fram när jag har plockat ihop allt.

Jag hade några km kvar till passet och sen var det bara att åka nedför igen. Jag stannade några gånger under vägen ner för att kolla om det fanns någon rolig växtlighet och det fanns det. På eftermiddagen började det snöa igen och jag stannade i en liten by och åt mycket för att slippa snön. Det snöade i en timme och sen cyklade jag vidare igen.

När jag var nere på 3 200 m så svängde vägen upp längs en ny biflod och det var uppför igen. Cyklade en bit till och slog upp tältet igen. Tyvärr på för låg höjd för att slippa få besök nästa morgon.

 

23 Oktober. Naturligtvis tibetaner utanför tältet igen, men man börjar bli van. Dessa var snälla och väntade till jag själv öppnade tältet och öppnade det inte före mig. Jag hade hört dem innan jag öppnade så det blev ingen överraskning att se dem. Tyvärr hade de ingen motorcykel jag kunde börja skruva på, så det gick inte att få bort dem direkt. Jag packade ihop mina saker fort samtidigt som jag försökte hålla koll på dem när de gick igenom MIN packning.

Sen var det bara att fortsätta uppför igen. Det tog hela dagen och komma upp för denna backe och detta till största delen pga. att växlingen inte fungerade på cykeln. Efter att ha passerat passet på 4 400m var det nedför igen. Cyklade inte så långt till, bara så jag kom under 4 000m och sen slog jag upp tältet.

 

24 Oktober Inga tibetaner! Det började med nedför i ca 30 km innan det blev uppför igen. Jag cyklade upp till ca 4 000m igen och då tyckte jag att det räckte. Är inte så kul att cykla uppför på en knappt fungerande cykel. Det går, men tar för lång tid. Så när det började snöa så bestämde jag mig för att försöka lifta så långt som möjligt och ta mig ned till lägre områden som jag vill se innan jag åker tillbaka till Sverige i november.
Jag fick lift av några kineser och det var ett betydligt högre pass än vad jag hade trott. Antagligen en bit över 5 000m, så jag tyckte det var synd att cykeln var kass så jag inte kunde cykla det. Skulle vara kul att cykla över ett 5 000m-pass till, innan jag åker hem. Jag fick lift fram till nästa by och var förvånad när jag kollade min GPS och upptäckte att jag fortfarande var uppe på 4 200m. Jag hade lugnt räknat med 1000 m lägre. Jag fortsatte och det var nedför igen. Cyklade en och en halv timme till innan jag stannade. Jag hade då sett en bra tältplats. Ute på en halvö med mycket buskar runt. Kanske skulle man slippa besök nästa morgon?

 

25 Oktober. Det blev en lugn cykling nedför i en timmes tid och sen blev det uppför igen. Jag tyckte att jag har ont om tid så jag började lifta istället. De första lastbilarna stannade inte och sen var det några som stannade, men de ville ha betalt för att ge mig lift. Att lifta innebär för mig att det ska vara gratis. Det ville ha ca 200 kr för att ge mig lift 50 km och detta är för mycket. Så det var bara att fortsätta att försöka lifta, men det tog nästan tre timmar innan det var en bil som stannade och ville ge mig gratis lift. Jag fick tyvärr bara lift fram till nästa stad, 50 km längre bort, och när jag väl var där hade det börjat mörkna, så jag bestämde mig för att stanna. Jag började fråga runt efter hotell och det var några tibetanska munkar som visade mig ett hotell. Naturligtvis bara för munkar, men det var ändå OK att jag stannade där. Jag fick dela rum med 5 munkar och jag blev ganska förvånad när de senare började dricka te och röka cannabis.

  

 

26 Oktober. Har inte gjort så mycket idag. Har suttit framför en dator några timmar för att kunna skicka detta mail. Strömmen går ungefär 2 ggr/timmen så det är ganska drygt att maila här...