Blog Entry
Vägen till Sierra Leone
mars 25, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.
Jag lämnade Kindia på samma väg som jag hade tagit några dagar tidigare. Jag hade ännu en gång ändrat mina planer och tänkte inte längre cykla till Conakry och sedan vidare mot Freetown. Om jag hade gjort det hade det blivit huvudvägen och den är i betydligt bättre skick men samtidigt så trafiken är tätare. Jag hade även blivit varnad för vägen mellan Conakry och Freetown för att den skulle ha väldig hemsk trafik av ett par holländska biståndsarbetare i Kindia. De föreslog att jag skulle cykla tillbaka mot Mamou och efter ca 3 mil skulle det finnas in grusväg mot Madina Oula som ligger vid gränsen mot Sierra Leone. Jag tyckte det lät som ett bra förslag och bestämde mig att ta den vägen.
De första tre milen norrut från Kindia var asfalt och jag hittade avtagsvägen mot Madina Oula utan några större problem. Det fanns även en vägskylt som pekade i rätt riktning. Direkt efter att jag hade svängt av blev jag stoppad av två yngre killar som undrade var jag kommer ifrån och om jag skulle till Madina Oula för om jag skulle dit så var jag på rätt väg.
Jag följde grusvägen som blev sämre och sämre desto närmare gränsen jag kom. Första dagen var det en hyfsad grusväg men dagen efter blev det betydligt sämre. Det fanns långa sträckor med mjuk sand och andra områden var det att cykla på stenhällar av röd lava. Det kändes inte som att cykla på en riktig väg utan mer som att cykla upp eller nedför trappor. En mil innan Madina Oula mötte jag en bil med två fransmän som jag stoppade. Enligt dem skulle gränskontrollen ligga i utkanten av Madina Oula och att jag var tvungen att få passet stämplat där. Om jag inte kunde hitta passkontrollen så skulle det vara bäst att fråga någon som skulle kunna visa vägen dit. Jag tycker det är lika komiskt varje gång man måste leta efter gränskontrollen. Borde man inte ha en gränskontroll på ett mer logiskt ställe exempelvis där man passera gränsen?
Jag hittade gränsstationen utan och fråga någon och det gick smidigt. Mannen som jobbade där pekade även ut vägen mot gränskontrollen för mig. Jag blev lite skeptisk när jag såg vägen som var mer som getstigar mellan klipphällar än vad jag skulle kalla väg. Jag frågade personer som jag mötte om det var rätt väg som för att bli mer säker. Japp, detta är vägen och den leder mot Sierra Leone och det skulle även finnas en militär vägspärr innan gränsen och sedan skulle jag vara i nästa land.
Efter 4 km utanför Madina Oula var jag framme vid vägspärren som var även med afrikanska mått primitiv och bestod till största del av ett stort träd. Under träden hade man placerat en våningssäng och där låg två militärer och halvsov. Vid ena sidan av sängen hade man ställt upp ett stort automatgevär och på den andra sidan av sängen hade man bundit fast en antilop. Jag misstänker att antilopen egentligen inte tillhörde vägspärren utan var där bara för tillfället. Vid varje sida av vägen fanns det en oljetunna utplacerad och mellan dem ett rep för att stoppa trafiken. Bredvid en av oljetunnorna låg det även några säckar med cement så troligtvis ska det byggas något mer avancerat i framtiden.
- Mellan Guinea och Sierra Leone
En av militärerna ropade från sängen att jag skulle stanna vid vägspärren och han frågade även var jag kom ifrån och vart jag skulle. Jag svarade att jag var svensk och kom från Guinea och ska vidare mot Sierra Leone. Militären var tydligen nöjd med det svaret och frågade om jag hade hittat passkontrollen i den senaste byn. Jag sa att jag hade gjort det och han blev även nöjda med det svaret. Sedan visade militären med handen att jag skulle lämna vägen och cykla runt oljetunnorna för att på så sätt skulle de slippa lämna sängen och ta ner repet. Det var inte mer än att följa order och cykla vidare.
Efter några km var det två yngre män som sa att jag skulle stanna. Jag cyklade lite saktare men stannade inte. En av killarna skrek då att jag skulle stanna direkt och att de var soldater från Sierra Leone. Jag stannade men var väldigt skeptisk mot dem. De visade legitimation och mycket riktigt var de soldater och jobbade vid gränsstationen. De var inte i tjänst för tillfället och det var därför de var civilklädda och tog det lugnt i gränsområdet mellan länderna. De erbjöd mig hasch och undrade om jag ville stanna ett tag och röka men jag tackade nej till erbjudandet. De garanterade att det var bra hasch och att det var helt lagligt att röka i zonen mellan gränsstationerna men jag tackade nej igen.
Jag lämnade militärerna bakom mig och fortsatte vidare. I den andra byn låg gränsstationen med passkontroll, tull och poliskontroll. Passkontrollen gick smidigt och jag fick min stämpel i passet efter några minuter. Passkontrollanten undrade om jag ville hjälpa den finansiellt men jag svarade nej. Han sa att det var helt ok och pekade ut var tullen låg. Manen där frågade direkt om jag ville hjälpa honom ekonomiskt och igen blev det nej. Han sa att om jag inte ville hjälpa honom så fanns det ingen anledning för mig att besöka tullen och skickade mig vidare mot poliskontrollen. Där blev det samma frågor igen och även denna gång blev det ingen ekonomisk hjälp från mig. Polisen tog mitt pass och skrev upp mitt namn, passnummer mm i en bok. Därefter fick jag passet tillbaka och jag kunde fortsätta mot Freetown. Hela gränskontrollen i Sierra Leone tog mindre än 5 minuter och under den tiden hade jag även fyllt upp mina vattenflaskor och fått frukt av polisen.
Jag har hört många gånger att gränskontrollen till Sierra Leone ska vara en av de värsta i Västafrika men jag kan inte förstå det. Tar en gränskontroll mindre tid än en timme så tycker jag att det är en enkel gränskontroll. Den till Sierra Leone tog 5 minuter.
På förmiddagen dagen efter jag passerade gränsen var jag framme i Outamba-Kilimi nationalpark och jag bestämde mig för att stanna en natt.
/Stellan
-
Ulrik
