Archive by Author

Tillbaka i Guinea

april 6, 2011 by Stellan, under Okategoriserade.

Jag korsade gränsen från Sierra Leone en vecka sedan och är tillbaka i Guinea igen. Det känds skönt att komma tillbaka och möta fler trevliga och vänliga människor igen. Jag har skrivet ett kortare inlägg på Happymtb.org om de första dagarna i landet. Där finns lite text och många bilder att titta på. Jag har fortfarande problem att lägga ut bilder på min hemsida så om du vill se dem så är det bara att kolla där istället eller på FaceBook.

[RR] Happy Lång Ride – Forecarial – Kindia

Röd väg i Guinea
Röd väg i Guinea

/Stellan

View Comments

På vägen ut från Sierra Leone

april 6, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.

Jag var i Sierra Leone 18 dagar och jag tyckte det räckte och jag fick se det jag ville se. Fördelen med Sierra Leone jämfört med de flesta andra länder i Västafrika är att det är engelskspråkigt. Det medför att det är betydligt lättare att prata med lokalbefolkningen. Det som irriterade mig mest var alla som tiggde hela tiden och frågade om hjälp och pengar och det hände nästan varje gång jag stannade för att prata med någon. Alla berättade hur fattiga de var och behövde hjälp. Ibland blev det bara för mycket då exempelvis motorcyklister stoppade mig för att fråga om bensinpengar så att de kunde köra hem till sin familj, yrkesfiskare som ville ha pengar för nya nät och båtar eller butiksägare som behövde pengar för att köpa nya dieselgeneratorer och AC. Även poliserna längs vägarna frågade efter pengar och hela tiden och berättade hur fattiga de var och att de behövde mer pengar. Jämför man med Guinea så är inte Sierra Leone fattigt och utbudet av varor är större och infrastrukturen är bättre. Det finns betydligt fler biståndsarbetare i Sierra Leone så befolkningen är mer vana att tigga om hjälp och få det som de vill ha.

Begagnade kläder från Europa. Ingen vill betala för transporten ut från hamnen så det som inte går att sälja dumpas i havet

Den sista dagen blev jag stoppad av en polis som var väldigt irriterande och som inte ville låta mig fortsätta. Jag sa att jag inte hade pengar att ge honom men han ville inte släppa förbi mig. Han sa att han behövde pengar och Sierra Leone behövde mer hjälp. Han tyckte att jag skulle titta runt och se hur dåligt allt var och att jag skulle kontakta min regering och säga att de skulle skicka mer pengar. Jag tittade runt och undrade om han inte var nöjd med att EU redan betalade vägen som han jobbade vid och för hans polismotorcykel, polishuset vid vägspärren var en donation från Tyskland och skolan hundra meter längre bort var en donation från en norsk kyrka. Brunnarna i byn var betalda av Frankrike moskén var betald av Saudiarabien. Jag sa även till honom att UK betalde hans lön. Jag undrade när han skulle bli nöjd och tacka för den hjälp som han och landet redan hade fått. Han slutade fråga efter mer pengar och jag kunde fortsätta mot gränsen. Det sista jag sa till polisen var att det bästa som kunde hända Sierra Leone var att allt bestånd försvann och att folket lärde sig att ta hand om dem själva. Så länge biståndspengarna flödade in i landet så finns det inte någon anledning att försöka stoppa korruptionen och sätta press på deras regering för att förbättra landet. Nu är det för stor konkurrens mellan olika hjälporganisationerna för att hjälpa folket och det medför att den som kan betala mest till sittande beslutfattare får kontraktet på den nya skolan eller brunnen.

Ett exempel är två unga engelska killar som jag träffade i en större by. De undervisade på en skola och de gjorde det för att de ville hjälpa Englands gamla koloni. För att få undervisa på skolan var de tvungna att betala 200 pund till rektorn varje månad och samtidigt själv stå för kostnaderna för mat och husrum. Hur kan någon betala för att få jobba och hjälpa till? Borde det inte vara det motsatta? Men i en fri marknad så är det tillgång och efterfrågan som styr priset. Nu finns det tydligen tillräckligt många som vill hjälpa landet efter inbördeskriget så man kan kräva betalt för att ta emot hjälpen. Samtidigt medför det att rektorerna i skolorna inte vill anställa lokala lärare när de kan få betalt av västlänningar som vill utföra jobbet. Varför betala för något man kan sälja?

View Comments

Freetown

april 6, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.

En kort besök i Freetown ger ett intryck av trafik, människor, vägarbete, försäljare och getter i kaos och det snabbaste sättet att ta sig fram i staden är till fots. Allt annat tar längre tid och vill man ända ta sig fram med annat transportmedel så är cykeln snabbast och sedan blir det att ta en motorcykeltaxi. Lokaltrafiken bestående av minibussar, bussar och taxibilar tar ofantlig lång tid för allt står still. Även med cykel tar det lång tid för det är alltid människor eller en get som blockerar vägen. Jag stannade i Freetown 5 dagar och det var bara en förmiddag då det gick att röra sig ganska obehindrat på gatorna och det var på förmiddagen på lördagen. Sista lördagen i varje månad råder det utegångsförbud i några timmar och hundratals poliser och militärer stoppar all trafik och driver bort alla gatuförsäljare och annat folk från gatorna.

När jag skulle lämna hotellet på morgonen så blev jag tillsagd av hotellägaren att jag inte kunde gå ut för att det var lördag men han sa inte varför. Utan en vettig anledning så kunde jag inte se varför jag skulle stanna inomhus så jag gick ut. Gatorna var nästan folktomma förutom polis och militär så det kändes inte riktigt bra att vara ute. Jag gick snabbt in på ett internetcafé där jag frågade vad som var på gång. Killen som jobbade där sa att det var lördag förmiddag och därför var därför det var så många poliser ute på gatorna. Jag var inte nöjd med det svaret utan jag kollade runt på nätet för att se om det hade hänt något under natten i Sierra Leone och det som jag kunde hitta var att det hade varit lite oroligt vid en politisk debatt inför nästa val. Inget hade egentligen hänt vid den politiska debatten förutom att polisen hade tvingat hålla isär anhängarna från de olika politiska partierna. Jag var bara tvungen att fråga killen igen varför det inte var någon ute på gatorna. Varför var alla gatuförsäljare uppe i trapphusen eller på taken? Ingen var det bara att det var lördag. Jag surfade runt lite på nätet men kunde inte hitta mer så jag gick tillbaka till hotellet. Jag frågade en polis på vägen tillbaka varför det inte var någon trafik eller människor på vägarna. Svaret var att det var den sista lördagen i månaden och då rådde det utegångsförbud i centrala Freetown. Anledningen var att man måste få bort alla försäljare och bilar för att kunna städa gatorna. Några timmar senare var det som vanligt och det var svårt att ta sig fram.

Freetown

Freetown

Jag stannade i centrum i staden på Andys Hotel som ägs av en libanes. Ägaren var i 60-års åldern och var född i Freetown och hade bott där sedan dess. Han berättade mycket om utvecklingen i staden och även en del om inbördeskriget på 90-talet. Han hade stannat kvar under kriget och hade försökt bedriva hotellverksamhet under tiden. Han sa att det hade varit kärvt några gånger och han hade varit tvungen att betala till polisen, militären och rebellerna för att kunna behålla verksamheten. Han pekade även ut en del kulhål på utsidan av hotellet från då strider hade varit mellan olika rebellgrupper eller med militären. Han hade aldrig övervägt att lämna Freetown för det var hans hem och gjorde han det skulle han förlora allt han ägde. Det var svårt att tro att han inte hade övervägt att fly några gånger. Han hade även varit i Mellanöstern, Europa och Amerika men hade inte kunnat hitta en bättre stad än Freetown och det var kul att höra i en stad där de flesta frågar om man kunde hjälpa dem att komma till Europa. Ägaren var väldig trevlig och gästvänlig och bjöd på gott kaffe och enkel mat varje gång jag såg honom. Han tyckte att det var väldigt viktigt att gästerna trivdes på hotellet och stannade fler nätter och kom tillbaka igen. Ville jag ha kaffe så var det bara att säga till någon av de anställda så skulle de bjuda på mig. Gjorde de inte det direkt så skulle jag rapportera till honom. Jag kan mycket väl förstå hans baktankar med att bjuda på kaffe och mat. Om jag bara stannade en natt extra eller kom tillbaka i framtiden så skulle den natten betala för allt kaffe och mat som jag hade fått. Jag föll naturligtvis i fällan och stannande fler nätter än vad jag hade tänk när jag kom dit…

Jag lämnade Freetown och cyklade norrut mot Guinea igen. Två dagar senare hade jag passerat gränsen.

/Stellan

View Comments

Bilder från Västafrika 2011…

mars 25, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, bilder 2011.

Jag har tagit många bilder under den senaste månaden men jag har inte kunnat lägga ut dem på hemsidan. Internetuppkopplingen har varit för dålig och det tar för lång tid att göra det. Ofta funkar det inte även om man verkligen försöker.

Det funkar betydligt bättre att lägga ut bilder på FaceBook och varför vet jag inte. Troligtvis så behöver WordPress bättre uppkoppling än vad FaceBook behöver. Om du inte redan har FaceBook och sett mina bilder så kan du göra det nu om du klicka på följande länkar

FaceBook: Bilder från Mali 2011

FaceBook: Bilder från Guinea 2011

FaceBook: Bilder från Sierra Leone 2011

/Stellan

View Comments

Outamba-Kilimi

mars 25, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011.

I nordvästra Sierra Leone ligger Outamba-Kilimi nationalpark som är landets största nationalpark men är inte den artrikaste. Området gränsar mot Guinea och det finns planer på att även anlägga en nationalpark på den andra sidan av gränsen. På så sätt skulle man öka ytan för djuren. Det finns möjlighet att besöka parken och man kan även övernatta där i primitiva hyddor. Det finns ingen mat eller vatten att köpa så det gäller att ha med sig allt man behöver. Om man ska lämna lägerområdet så måste man ha med sig en guide och avgiften för guiden ligger på 5000 Leone och det motsvara ca 8 kr.

Jag hade egentligen inte tänkt besöka parken men efter att ha fått tips av flera längs vägen så kändes det som om det ändå var värt ett besök. Det var inte heller längre än 5 km från huvudvägen mellan Sierra Leone och Guinea in till parken så ingen större omväg att cykla dit. Jag kom fram till parken på förmiddagen och jag cykla fram till lägerområdet där jag stannade för att vänta in någon att fråga angående parken. Det tog inte lång tid innan en av de anställda hittade mig och han undrade om jag skulle stanna. Jag sa att jag hade tänkt stanna en natt och han hämtade ett häfte med olika tips om vad man kan göra i parken och vad allt kostar. De två bästa tipsen var flodhästsafari med kanot eller elefantsafari till fots och jag nappade på det första. Flodhästar är söta och det är alltid kul att se dem.

Little Mongo River

En halvtimme senare kom min guide som skulle ta mig till flodhästarna som var längre nedströms i floden. Han lämnade 100 % garanti att jag skulle få se dem. Vi gick ner till floden och tog en av kanoterna som låg där. Jag undrade hur långt bort det skulle vara till flodhästarna och enligt guiden skulle det ta en halvtimme. Det blev en trevlig paddling längs floden och fågellivet var betydligt bättre än jag hade tänkt mig, flera olika arter av kungsfiskare, ibisar, ormhalsfåglar och vadarsvalor. I träden skrek apor ut olika varningsrop och guiden kunde säga vilken art det var som skrek. Tydligen så fanns det tre olika aparter som uppehölls sig i träden längs floden. Jag såg dem flera gånger men oftast blev det bara en kort skymt när de hoppade mellan trädgrenarna.

Söt flodhäst
Söt flodhäst

Efter en halvtimme paddling kunde jag se den första flodhästen och snart även fler. Det var totalt 7 flodhästar som uppehöll sig på ena sidan av floden. Vi paddlade till den andra sidan av floden och tittade på dem. Det blev att vi stannade där en halvtimme och hela tiden var flodhästarna där. De var till mesta tiden helt under vatten men ibland stack de upp huvudet för att andas och för att titta på oss. Det var intressant att se hur bra koll flodhästarna hade på oss och varje gång de kom ovanför ytan kollade de mot kanoten. När vi lämnade flodhästarna var det två av dem som bestämde sig för att simma efter kanoten. Efter drygt hundra meter stannade de och återvände till de övriga.

Väl tillbaka lägerplatsen träffade jag två engelska killar som just hade kommit till parken. Vi bestämde oss för att göra en elefantsafari och lämnade lägerplatsen till fots i följe med en annan guide. Denna utflykt var inte alls lika givande som flodhästutflykten. Vi korsade floden och gick några km till fots upp på en kulle. Därifrån hade vi bra utsikt över en del av parken och det syntes tydligt vilka problem man hade med skötseln av nationalparken. Stora delar av skogen var bränd och överallt fanns det spår efter illegalt avverkade träd. Jag frågade guiden om det och tydligen var det ofta lokalbefolkningen som gick in och fällde större träd för timmer och man rensade även områden för svedjebruk. Man brände några hektar med skog och sedan odlade man upp marken även om man inte hade tillstånd för det. Även om man inte odlade upp marken så försökte man bränna ner skogen för att på kort sikt öka betesmarken för tamboskapen. Även detta var inte tillåtet men det var tydligt väldigt svårt att stoppa. Tjuvjakt och fiske med dynamit var även två andra stora problem i området.

Vi kom tillbaka till lägerplatsen efter drygt en timme utan att ha sett några större djur än ekorrar. Elefanterna syntes inte till man guiden pekade ut gamla elefantspår på några ställen. Jag tyckte att de såg väldigt gamla ut och trodde inte alls på guiden när han sa att de var några veckor gamla. De såg mer ut som om de var några år gamla. Jag fick reda på senare från några biståndsarbetare att man hade skjutit den sista elefanten för två år sedan och att guiderna gjorde nya spår för att på så sätt hålla igång elefantsafarien. Jag vet inte hur mycket sanning så ligger i det men jag såg inga elefanter eller färska spår av dem. Det lär även finnas schimpanser, antiloper, vattenbufflar och krokodiler i parken. Även dessa djur höll sig dolda.

Följande morgon blev jag erbjuden att köpa en tand från en flodhäst av en av guiderna. Jag undrade var den kom ifrån och han sa att man hade tagit fast en tjuvjägare några månader tidigare som hade dödat flodhästen. Guiden hade lämnat över jägaren till polisen och sedan tagit flodhästtänderna. Min fråga blev då varför han inte även lämnade över flodhästen. Han sa att han hade gjort det men behöll tänderna. Det finns inte något större ekonomiskt värde i flodhästkött utan det är tänderna man vill åt. Jag sa att jag var intresserad av att köpa tanden men jag ville se den först. Guiden gick iväg och kom sedan tillbaka med tanden. Tanden var 15 cm lång så den måste ha kommit från en ung flodhäst. Guidens utgångsbud låg på 200 000 Leone motsvarar ungefär 350 kr. Det låter kanske inte som så mycket men för en jordbrukare i området motsvarar det 2 månadslöner och det blir många tänder för varje flodhäst. Jag tackade sedan nej till erbjudandet och avrådde även engelsmännen att köpa tanden.

Det är väldigt sorgligt när nationalparksguider försöker sälja djurdelar från utrotningshotade djur och man vet aldrig om det är dem själva som står för tjuvjakten. Den nuvarande populationen av flodhästar i parken består av 7 djur och den minskar för varje år.

/Stellan

View Comments

Vägen till Sierra Leone

mars 25, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.

Jag lämnade Kindia på samma väg som jag hade tagit några dagar tidigare. Jag hade ännu en gång ändrat mina planer och tänkte inte längre cykla till Conakry och sedan vidare mot Freetown. Om jag hade gjort det hade det blivit huvudvägen och den är i betydligt bättre skick men samtidigt så trafiken är tätare. Jag hade även blivit varnad för vägen mellan Conakry och Freetown för att den skulle ha väldig hemsk trafik av ett par holländska biståndsarbetare i Kindia. De föreslog att jag skulle cykla tillbaka mot Mamou och efter ca 3 mil skulle det finnas in grusväg mot Madina Oula som ligger vid gränsen mot Sierra Leone. Jag tyckte det lät som ett bra förslag och bestämde mig att ta den vägen.

De första tre milen norrut från Kindia var asfalt och jag hittade avtagsvägen mot Madina Oula utan några större problem. Det fanns även en vägskylt som pekade i rätt riktning. Direkt efter att jag hade svängt av blev jag stoppad av två yngre killar som undrade var jag kommer ifrån och om jag skulle till Madina Oula för om jag skulle dit så var jag på rätt väg.

Jag följde grusvägen som blev sämre och sämre desto närmare gränsen jag kom. Första dagen var det en hyfsad grusväg men dagen efter blev det betydligt sämre. Det fanns långa sträckor med mjuk sand och andra områden var det att cykla på stenhällar av röd lava. Det kändes inte som att cykla på en riktig väg utan mer som att cykla upp eller nedför trappor. En mil innan Madina Oula mötte jag en bil med två fransmän som jag stoppade. Enligt dem skulle gränskontrollen ligga i utkanten av Madina Oula och att jag var tvungen att få passet stämplat där. Om jag inte kunde hitta passkontrollen så skulle det vara bäst att fråga någon som skulle kunna visa vägen dit. Jag tycker det är lika komiskt varje gång man måste leta efter gränskontrollen. Borde man inte ha en gränskontroll på ett mer logiskt ställe exempelvis där man passera gränsen?

Jag hittade gränsstationen utan och fråga någon och det gick smidigt. Mannen som jobbade där pekade även ut vägen mot gränskontrollen för mig. Jag blev lite skeptisk när jag såg vägen som var mer som getstigar mellan klipphällar än vad jag skulle kalla väg. Jag frågade personer som jag mötte om det var rätt väg som för att bli mer säker. Japp, detta är vägen och den leder mot Sierra Leone och det skulle även finnas en militär vägspärr innan gränsen och sedan skulle jag vara i nästa land.

Efter 4 km utanför Madina Oula var jag framme vid vägspärren som var även med afrikanska mått primitiv och bestod till största del av ett stort träd. Under träden hade man placerat en våningssäng och där låg två militärer och halvsov. Vid ena sidan av sängen hade man ställt upp ett stort automatgevär och på den andra sidan av sängen hade man bundit fast en antilop. Jag misstänker att antilopen egentligen inte tillhörde vägspärren utan var där bara för tillfället. Vid varje sida av vägen fanns det en oljetunna utplacerad och mellan dem ett rep för att stoppa trafiken. Bredvid en av oljetunnorna låg det även några säckar med cement så troligtvis ska det byggas något mer avancerat i framtiden.

Mellan Guinea och Sierra Leone

En av militärerna ropade från sängen att jag skulle stanna vid vägspärren och han frågade även var jag kom ifrån och vart jag skulle. Jag svarade att jag var svensk och kom från Guinea och ska vidare mot Sierra Leone. Militären var tydligen nöjd med det svaret och frågade om jag hade hittat passkontrollen i den senaste byn. Jag sa att jag hade gjort det och han blev även nöjda med det svaret. Sedan visade militären med handen att jag skulle lämna vägen och cykla runt oljetunnorna för att på så sätt skulle de slippa lämna sängen och ta ner repet. Det var inte mer än att följa order och cykla vidare.

Efter några km var det två yngre män som sa att jag skulle stanna. Jag cyklade lite saktare men stannade inte. En av killarna skrek då att jag skulle stanna direkt och att de var soldater från Sierra Leone. Jag stannade men var väldigt skeptisk mot dem. De visade legitimation och mycket riktigt var de soldater och jobbade vid gränsstationen. De var inte i tjänst för tillfället och det var därför de var civilklädda och tog det lugnt i gränsområdet mellan länderna. De erbjöd mig hasch och undrade om jag ville stanna ett tag och röka men jag tackade nej till erbjudandet. De garanterade att det var bra hasch och att det var helt lagligt att röka i zonen mellan gränsstationerna men jag tackade nej igen.

Jag lämnade militärerna bakom mig och fortsatte vidare. I den andra byn låg gränsstationen med passkontroll, tull och poliskontroll. Passkontrollen gick smidigt och jag fick min stämpel i passet efter några minuter. Passkontrollanten undrade om jag ville hjälpa den finansiellt men jag svarade nej. Han sa att det var helt ok och pekade ut var tullen låg. Manen där frågade direkt om jag ville hjälpa honom ekonomiskt och igen blev det nej. Han sa att om jag inte ville hjälpa honom så fanns det ingen anledning för mig att besöka tullen och skickade mig vidare mot poliskontrollen. Där blev det samma frågor igen och även denna gång blev det ingen ekonomisk hjälp från mig. Polisen tog mitt pass och skrev upp mitt namn, passnummer mm i en bok. Därefter fick jag passet tillbaka och jag kunde fortsätta mot Freetown. Hela gränskontrollen i Sierra Leone tog mindre än 5 minuter och under den tiden hade jag även fyllt upp mina vattenflaskor och fått frukt av polisen.

Jag har hört många gånger att gränskontrollen till Sierra Leone ska vara en av de värsta i Västafrika men jag kan inte förstå det. Tar en gränskontroll mindre tid än en timme så tycker jag att det är en enkel gränskontroll. Den till Sierra Leone tog 5 minuter.

Första floden i Sierra Leone

På förmiddagen dagen efter jag passerade gränsen var jag framme i Outamba-Kilimi nationalpark och jag bestämde mig för att stanna en natt.

/Stellan

View Comments

Libanesaffärer

mars 11, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011.

Ett stort samtalsämne för västerlänningar i Afrika är var det finns bra libanesaffärer och det tar inte lång tid i Västafrika innan man förstår varför det är så viktigt. Är man ute på den guineanska landsbygden så är utbudet av mat väldigt begränsat och i en bra affär hittar man socker, tee, cigaretter, konserverade sardiner från Marocko och batterier från Kina. På marknaden i byarna finns det ris, torkad fisk och frukt att köpa. I städerna finns det ett lite större utbud men skillnaden är inte så stor. Vill man köpa lyxvaror som kall läsk eller öl så är det bensinstationerna som gäller men även där är utbudet dåligt men det är ändå värt ett stopp. En kall Coca Cola eller en konstig läsk från Saudiarabien smakar alltid gott när temperaturen är närmare 50 än 40.

Vill man köpa något mer så är det bara att åka till Conakry och besöka en så kallad libanesaffär som påminner väldigt mycket om en affär som drivs av en invandrare i Sverige. Utbudet är väldigt likt och man kan hitta alla konstiga konserver från arabvärlden, mjölkprodukter och sötsaker från Väst och billig elektronik från Kina. Om man jämför med marknaden utanför så känns det som om man är i paradiset och det finns allt till salu. Det största felet med dessa affärer är priset… Det är dyrt och även för västerlänningar. Utan att jag har gjort en större prisundersökning så tror jag att priset ligger 20-30% högre än i Sverige. Men vad gör egentligen det när man kan köpa holländsk ost, kakor från Danmark eller tyskt godis? Har man varit iväg ett tag från Sverige så är det helt klart värt att leta upp sin närmaste libanesaffär som inte alls behöver ha en libanesisk ägare. Ägaren kan mycket väl vara från ett annat land i Mellanöstern eller Nordafrika men alla tror att han är från Libanon.

Är det en bättre affär så har de även en tillhörande restaurang som i regel serverar pizza, kebab, grillad kyckling och annan typisk svensk skräpmat. Jag tycker det är värt att lägga 7 € för en god pizza efter att ha levt på ris och jordnötssås sedan jag sist besökte en libanesaffär i Bamako.

View Comments

Siguiri

mars 2, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.

Första staden som jag passerade i Guinea blev Siguiri som ligger 8 mil efter gränsen. Det kändes som en helt vanlig stad i Västafrika. Plastpåsar, matrester och annat skräp låg slängt överallt. På vägen var det kaos av människor, getter, får och motorcyklar som försökte ta sig fram. Vägkanten var upptagen av personer som försöker sälja saker, laga mat eller bara sitter och vänta på något.

Det är inte lätt att passera en stad i Afrika och det gäller hela tiden att se till att inte bli påkörd eller att cykla på någon. Jag tyckte det gick bra och jag hade passerat halva staden när jag blev stoppad av en polis som sa att jag inte fick cykla där. Tydligen hade huvudvägen blivit enkelriktad vid den senaste korsningen och jag hade missat skylten. Det fanns tre poliser där som kontrollerade vägen och en av dem sa att det bara var att betala böterna för att jag hade cyklat mot enkelriktad. Naturligtvis var det något som jag inte ville göra. Jag tittade runt för att hitta en motorcykel eller en vanlig cykel som även åkte i fel riktning. Jag blev lite förvånad för jag kunde inte hitta någon som gjorde det. All trafik följde färdriktningen så jag kunde inte peka på någon och säga att han även bryter mot lagen. Typiskt…

Jag försökte göra en uppskattning om hur stora böterna kunde vara men hade ingen aning. En man sa till mig att jag skulle ge lite pengar till polisen så att jag kunde fortsätta. Den polisman som verkade ha högst position på platsen sa att jag skulle betala 200 000 Guinean Franc och det motsvarar 20 €. Jag tyckte det var för mycket så jag erbjöd honom 2000 Guinean Franc som han tackade nej till. Jag fick ett nytt bud på 100 000 som jag även tyckte var för högt. Jag höll kvar mitt bud på 2000 som han tackade nej till igen. Jag hade ingen större lust att höja mitt bud så det var att byta teknik. Om det inte funkar med ett skambud så borde det funka att vänta ut dem. De borde bli trötta på mig om jag inte gav dem några pengar… Jag kollade på klocka och jag tänkte ge dem 10 minuter för att gå med på 2000. Om de inte gick med på det så tänkte jag stanna på platsen och äta lunch. Jag tittade runt för att hitta ett bra ställe med skugga där jag kunde plocka fram mitt bensinkök och koka te. Jag hittade en lämplig plats ett 10 tal meter från polisen. Tillräckligt nära för att hålla koll på cykeln som polisen hade beslagtagit. 7 minuter senare gav polisen upp och sa att jag skulle lämna platsen så det blev ingen lunch för mig. De ville inte heller ha mina 2000 franc och jag kunde fortsätta ut ur staden.

/Stellan

View Comments

Första polisstoppet

mars 2, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.

När jag var i Bamako blev jag varnad för korrupt polis och att det skulle vara kontrollplatser längs vägarna där polis eller militär kontrollera alla som passera. Det skulle även vara krav på att betala mutor för att kunna fortsätta vidare. Jag tyckte det lät lite skumt för när jag var i Västafrika 2005-06 så fanns det även då kontrollplatser men jag betalde aldrig vid någon. Då var det bara att cykla sakta förbi och hälsa på poliserna. Men allt kan ändras snabbt i Afrika och det som verkar vara normalt nu kan vara helt fel efter någon månad. Det gäller bara att hålla ögonen öppna och försöka ändra sig efter förhållanden men jag var fortfarande skeptiskt till att man verkligen behöver muta en polis för att fortsätta. Jag har inte behövt göra det någon gång när jag har cyklat och jag var inställd på att jag inte skulle behöva göra det nu.
När jag lämnade hotellet i Bamako var det väldigt varmt och temperaturen hade redan passerat 40 grader så det var ganska segt att komma iväg. 2 km från hotellet precis innan en rodel var det den första poliskontrollen och jag blev stoppad. Polisen som stoppade mig ville veta vart jag kom ifrån och vart jag skulle. Sa som det var att jag var på väg till Guinea. Polisen sa att det var för långt för att cykla och men om jag ändå skulle dit så var det rakt fram i rondellen och sedan vänster i nästa. Tackade för vägbeskrivningen och cyklade vidare. Inga mutor denna gång.
Jag cyklade hela dagen och passerade flera checkpointer och det var som 2006. Jag saktade ner och hälsade på poliserna när jag passerade. Inga mutor eller onödiga frågor och kontroller. Vid skymningen blev jag stoppad för första gången vid en poliskontroll och polisen som stoppade mig sa att jag inte kunde fortsätta. Jag var för när gränsen till Guinea och att det snart skulle bli mörkt. Han sa att jag var tvungen att stanna över natten och samtidigt bjöd han på iskallt vatten och sött sliskigt mintte.
Jag letade upp en jämn yta i närheten där jag satte upp mitt tält och det var inte mer än att vänta på soluppgången. Polisen som hette Ahmed kom lite senare till tältet för att hämta mig för det var dags för mat. Det blev pasta och grillat kött och det var gott. De hade lagat maten över öppen eld och det blev att jag satt där ett bra tag. Ahmed berättade om Mali och klagade mycket på landet. Korruptionen var för stor och mycket av de pengar som kom från Väst bara försvann på vägen och når inte ut till folket. Han var även trött på att vara polis och ville ha ett bättre betalt jobb. Han kritiserade även utbildningen i landet och tyckte att man skulle satsa mer på engelska och inte bara på franska. Franska var för all del bra att kunna men det fanns fler länder i Europa än Frankrike och då var det engelska som gäller.
Efter någon timme vid elden gick jag tillbaka till mitt tält för att sova till ljuden av en dieselgenerator. Det blev även min första natt i tältet för 2011. Följande morgon var det bara att plocka ner tältet och fortsätta mot Guinea. Innan jag lämnade poliskontrollen blev jag bjuden på en ordentlig frukost.

/Stellan

View Comments

En vecka i Bamako…

mars 2, 2011 by Stellan, under Västafrika 2011, cykling.

I drygt en vecka stannade jag i Bamako som är huvudstaden i Mali innan jag började cykla sydväst mot Guinea. Egentligen hade jag inte tänkt stanna så länge men det var för lätt att säga på morgonen att jag stannar en dag till… I slutet blev det betydligt fler dagar än en. Min plan för Bamako var att fixa visum till Elfenbenskusten och Guinea och även att känna av säkerhetsläget i området. Det är svårt att få en rättvis bild av Västafrika när man läser västerländsk media på nätet och den bild som ofta förmedlas är att det är problem överallt. Jag tycker att det är bättre att fråga på plats och försöka träffa personer som har nyligen har varit i de områdena som man har tänkt besöka. Jag träffade en rysk turist på det hotellet som jag stannade i Bamako och han kom just från Guinea och hade även besökt grannländerna förutom Elfenbenskusten. Enligt honom var det säkert och lugnt i området men ont om mat. Han hade även försökt besöka Elfenbenskusten men hade blivit nekad visum dit. Jag pratade även men en del andra personer om säkerhetsläget och alla avrådde Elfenbenskusten men för länderna längre västerut verkade det som säkerhetsläget var bättre. Blev för all del varnad för korrupta poliser och militärer men det är jag van vid.
Även efter alla varningar så kunde jag inte riktigt släppa tanken på Elfenbenskusten så det kändes som ett måste att bara besöka deras ambassad i Bamako. Jag tyckte att det borde vara det bästa stället att få den senaste rapporten om säkerhetsläget för landet. Jag kunde naturligtvis inte hitta någon information om adress och telefonnummer till ambassaden på internet och det som jag hittade till slut var för gammal och stämde inte. På hotellet viste de inte heller var ambassaden låg och det de kunde hjälpa mig med var att berätta var ambassaden låg tidigare och att den hade flyttat till en ny plats. Det finns inte heller någon turistinformationsplats i Bamako där man kan fråga och få hjälp med att hitta rätt adress. Det bästa sättet är att fråga taxichaufförer om adressen dit. Om de vet så säger de var den ligger. Om de inte vet så säger de en annan adress där de tror att platsen kan ligga. Det var inte mer än att lämna hotellet och börja leta efter ambassaden. De två första taxichaufförerna jag träffade sa adressen till den gamla adressen till ambassaden så det hjälpte inte mig så mycket så det var bara att fortsätta in mot centrum. Jag hade ett svagt minne av att jag hade sett en skylt med texten Air Ivory dagen innan och om det finns ett flygbolag från Elfenbenskusten som har ett kontor i staden så måste de veta var ambassaden ligger. Jag hittade tillbaka till skylten och mycket riktigt låg kontoret där. Mannen som jobbade där var trevlig och hjälpsam och visste var ambassaden låg. Han skrev ner adressen på en liten papperslapp och önskade mig lycka till. En timme senare hade jag lyckats hitta till ambassaden och då var den naturligtvis stängd. Som tur var så skulle den öppna en timme senare så det bara att sätta sig utanför och vänta.
Mannen som jobbade på ambassaden var väldigt butter och ville knappt svara på några frågor. När han svarade som var det ja eller nej. Visumet till Elfenbenskusten skulle kosta 90 € för en månad och det som behövdes var en fotokopia av passet, två passfoton, flygbiljetter till landet, hotellreservation i Abidjan och pengar. Hotellreservationen skulle även faxas från hotellet och det räckte inte med att jag kom med en bekräftelse på hotellbokningen för enligt mannen på ambassaden skulle en sådan lätt förfalskas. Jag fick även reda på att alla landgränser var helt stängda och ville jag till landet så var det flyg eller båt som gällde. Det skulle även vara svårt att lämna Abidjan och det skulle troligtvis behövas speciella tillstånd för att göra det. Jag fick faxnummer till ambassaden och även namn på hotell i Abidjan som jag kunde boka in mig på innan jag lämnade ambassaden. Jag tackade och gick tillbaka till min cykel. Det kändes ganska kört med Elfenbenskusten och det kändes som det bästa jag kunde göra var att leta upp Guineas ambassad istället. Det var redan sent på eftermiddagen så det var ett uppdrag för nästa dag.
Även Guineas ambassad hade flyttad och jag kunde bara få tag i den gamla adressen igen. Efter lite mer sökande så hade jag googlat fram de senaste tre adresserna för ambassad och jag började undra varför man måste flytta ambassaden en gång om året. Jag gjorde det lätt för mig och tog taxi istället för cykeln. Det skulle kosta ca 15 kr att åka dit och chauffören viste var ambassaden låg. Det tog inte lång tid innan jag insåg att han inte alls viste var ambassaden låg utan han gjorde som jag bruka göra. Fråga, fråga och fråga igen. Taxichauffören stoppade varje taxi han mötte om vägen till ambassaden och varje gång betalde han en 50 CFH (ca 75 öre) för svaret. Jag själv skulle aldrig betala för att svar som troligtvis inte stämde… 45 minuter senare hade vi hittat fram till ambassaden och taxichauffören hade gjort av men hälften av pengarna som jag betalde honom för att ta mig dit. Det var aldrig något tal om att jag skulle betala mer utan han släppte av mig framför ambassaden och körde vidare.
Mannen på Guineas ambassad var betydligt gladare än han som hade varit på Elfenbenskustens ambassad. Jag frågade om visum och vad det skulle kosta för det. Priset låg på 75 € för en månad och 120 € för tre månader. Mannen bad även om ursäkt för att jag inte kunde få visumet direkt utan jag skulle vara tvungen att vänta på det. Om jag lämnade passet och betalade så skulle visumet vara klart om 30 min. Jag trodde att jag missförstod honom för jag tycker att 30 minuter är som att få det direkt. Andra ambassader brukar prata om dagar innan visumet är klart. Är man i Centralasien brukar det handla om veckor… Men det stämde, jag fick tillbaka passet efter 30 min och mycket riktigt var det ett nytt blått visum i det.
Jag stannade några dagar till i Bamako innan jag lämnade staden för att cykla sydväst mot Guinea.

View Comments