Agadez 20060525

Nu har jag kommit fram till Agadez som är ännu en av dessa gamla karavanstäder som ligger utspridda över sydkanten av Sahara.

Jag stannade i Niamey knappt en veckas tid innan jag drog vidare sydöst längs "Uranium Highway" som går mellan Niamey och grusstaden Arlit drygt 20 mil norr om Agadez. Vägen byggdes under 70-talet då priset var högt för uran och Niger hade en ljus framtid. Uranpriset föll och Nigers framtid blev mörkare samtidigt som vägen till urangruvorna sprack upp. Nu är vägen i dåligt skick men den repareras för fullt och i norr håller man på att dra en ny sträckning på den. Nu kommer inte pengarna från uranet utan denna gång är det genom u-landshjälp från väst.

Efter jag lämnade Niamey så fortsatte jag i sydöstlig riktning genom uttorkade hirsodlingar som inte är det roligaste att titta på. Förutom de torkade hirsstjälkarna så fanns det hela tiden getter eller kor att titta på och är man inte nöjd med det så kan man alltid lyssna på folket som skriker "Cadeau" efter en. Det är ganska kul att försöka få ett mönster i hur och var folk tigger mest och detta är vad jag har fått för erfarenhet: Där det är vanligt med turister ökar tiggandet dvs. mer turister mer tiggare. Nästa slutsats är att i de områden där det finns många u-landsprojekt ökar även tiggandet. "Har jag fått en gång så kan jag få igen" och även efter vilken folkgrupp som bor i området. I de områden där befolkningen domineras av den folkgrupp som har makten i landet är tiggandet störst. I Mali var det i områden som domineras av folkgruppen bambara och i Niger är det folkgruppen hausa som tigger mest. Förklaringen till detta kan vara att det är oftast regeringen som ser till var biståndspengarna hamnar och där man ser till att den egna folkgruppen får mest och inte att biståndet hamnar där det behövs mest. Så de som har fått bistånd en gång vill ha mer och mer...

Förutom kor, getter och tiggande människor fick jag även se sex giraffer en bit från vägen och det var kul. Jag blev inte så förvånad över dem för det går att läsa i Lonely  Planet att de ska finnas där och totalt ska det finnas ett drygt 20 tal. Dessa är de sista giraffer som finns kvar i Västafrika och sedan några år tillbaka när staten i Niger bestämde att de inte har råd att skydda dem längre har EU gått in och startat ett projekt för att rädda dem. De går halvtama runt och betar bland getter och kameler och de är inte helt populära hos lokalbefolkningen som tycker att de bara är en belastning för jordbruket. 
En giraff äter betydligt mer än en get och de konkurrerar om samma mat under torrperioden. Girafferna äter löven direkt från träden och getterna äter dem när de har nått marken. Både när de har trillat ner själva och efter att någon har klättrat upp i trädet och kapat de mindre grenarna för att få ner löven till gettorna. Jag var i alla fall nöjd att girafferna fanns kvar och jag stannade drygt en timme där och kollade in dem.

Efter sex dagar cykling  var jag framme i Birnin-Konni som är en gränsstad till Nigeria. Stannade där under natten och fortsatte nästa dag och nu ändrade jag till nordöstlig riktning upp mot Sahara igen. Jordbrukslandskapet med hirs fortsatte vidare och marken blir torrare och torrare desto längre norrut jag kom och det märks tydligt att det är torrperiod och svält i Niger. 
Det låg en ganska stor del död boskap längs vägen som har dött pga. torkan och brist på foder och träden var helt kala från löv. Även de tjocka hirsstjälkarna var oftast ätna. Det är även en ny faktor som påverkar svälten i Niger i år och det är fågelinfluensan. Ganska ofta gick det att hitta ett 10 tal döda höns när man passerade en by. Folket har inte råd att slakta hönsen när de blir sjuka utan det är bättre att äta dem innan de dör. Det är samma sak med boskapen, bättre att slakta innan de dör av foderbrist och detta medför att kött är väldigt billigt att köpa och kostar ofta under 10 kr/kg, för all del betydligt mer än vad en vanlig person äger här. Enligt statistiken svälter ungefär en tredjedel (knappt 4 miljoner) av Nigers befolkning varje år under drygt två månaders tid och det är bara en sak man kan vara säker på och det är att svälten kommer att bli värre nästa år när landskapet är torrare efter att fler träd ha kapats ner och när det finns drygt 300 000 munnar till att mätta. Har ett land en befolkningsökning på ca 3% per år och man kan inte föda befolkning idag så kan det bara sluta på ett sätt... 

Två dagar efter det att jag lämnat Birnin-Konni var jag framme i Tahoua som är den fjärde största staden i Niger och har ca 40 000 invånare så den är ändå inte så stor. Stannade där över natten och besökte stadens enda italienska restaurang och såg fram emot att äta en god pizza där. Jag fick pizzan drygt en timme efter att jag hade beställt den och när jag väl såg den så ångrade jag mig att jag borde ha gått till ett annat ställe i staden. Helt klart den sämsta pizza jag har ätet och de hade bl.a. glömt osten på den och den var friterad istället för ugnsbakad... Kom fram till slutsatsen att nigerianer inte ska öppna italienska restauranger, speciell om de aldrig har varit i Italien...

Efter Tahoua var det bara 40 mil kvar till Agadez och enligt kartan så skulle vägen gå genom ett naturreservat och nästan utan befolkning. Så det var bara att fylla på med mycket mat och vatten innan jag lämnade staden bakom mig. Upptäckte snart att landskapet var som förut och relativt välbefolkat. Passerade små byar varje mil som jag cyklade men de blev mindre desto längre norrut jag kom. Naturreservatet som vägen skulle gå genom fanns antagligen där, men det var ingen skillnad på att vara inne i det eller utanför. Med Nigers befolkningstryck så har man inte råd att lämna mark oanvänd utan om det går att odla hirs där så gör man det. Om det inte går att odla hirs där så kan man ändå kapa ner alla träd och buskar och i alla fall försöka odla hirs. Kanske det fungerar ändå... Kanske kommer det tillräckligt med regn under året så man kan få en liten skörd i alla fall istället för att inte få något alls.

Vägen som jag följde var ganska väl trafikerad med lastbilar lastade med uran från Arlit som gick i sydlig riktning och lastbilar från FN som gick i den andra riktningen med mat. Mat som ska delas ut till befolkning på landsbygden men som ofta hamnar i butiker och på marknaden i de större städerna. Mat som sälj till ett högre pris än den lokalt producerade pga. att den håller en högre kvalitet. För all del så står det på matpaketen att de inte får säljas och vilket land som har givit dem. Men när knappt 12% av befolkningen kan läsa så har det ingen större betydelse att det står på både franska och engelska...     Två veckor efter att jag lämnade Niamey var jag framme i Agadez som är Nigers version av Timbouctou i Mali. Agadez har betydligt färre turister än Timbouctou och har behållit mer av det gamla. Staden har kontrollerat de centrala karavanrutterna genom Sahara från Agadez norrut genom Algeriet vidare till Tunisien eller från Agades nordöst mot Libyen och vidare till Egypten. Idag är det inga karavaner kvar men rutterna används fortfarande men trafikeras av lastbilar istället. Agadez har drabbats hårt av inbördeskrigen som har härjat genom södra Sahara och norra Sahel. När de gamla karavanrutterna har varit tidvis stängde pga. oroligheter har det påverkat ekonomin negativt. Jag har varit här två dagar nu och kommer antagligen att stanna några till innan jag fortsätter vidare med cykeln.

/Stellan

Ps. Skicka gärna ett e-mail eller skriv ett inlägg i dagboken.