Agadez 20060705

Nu är jag tillbaka i Agadez efter en cykeltur till Aïr-bergen som ligger norr om staden. Aïr-bergen är ett bergsmassiv som är till ytan ungefär lika stort som Schweiz så det fanns mycket att cykla runt i.

Jag lämnade Agadez dagen efter jag skrev det förra inlägget till dagboken och det kändes skönt att komma ifrån stadens trafik och folk och komma ut i vildmarken igen. Visst är det skönt att bo på hotell och äta god mat hela tiden men jag uppskattar ändå naturen mer. Helt klart bättre att vakna till babianernas skrik än till ljudet från en moskè...

Jag kom inte iväg från staden förrän på eftermiddagen och jag begav mig då norrut och hade lite problem att hitta rätt väg ut ur staden. Jag visst att det skulle vara en grusväg till bergen och att den skulle gå rakt norrut men det fanns många att välja på. Jag fick fråga runt lite och många som jag frågade ville inte säga vilken väg som var den rätta och det enda de sa att det var för långt att cykla och att jag måsta ta en bil dit.. Till slut hittade jag en man som förklarade väl och försökte rita en enkel karta i sanden för mig. Jag tackade för hjälpen och när jag cyklade iväg så skrattade mannen lite och sa att det är för långt dit men att jag kan stoppa en bil som passerar när jag blir trött.

Vägen var ganska bra i början och efter drygt en timmes cyklande var jag framme vid de första lägra kullarna och landskapet skiljde sig markant från det jag hade sett tidigare i Niger. Jag hade inte riktigt bestämt mig för vart jag ville cykla så jag fortsatte bara norrut. Vid skymningen passerade jag den första poliskontrollen och där blev det passkontroll och lite utfrågning om vart jag skulle. De ville även att jag skulle betala en vägskatt på 500 CFA, ungefär 8 kr, men det ville inte jag. Jag ville ha förklarat för mig varför jag skulle betala någon vägskatt där när jag inte har gjort det tidigare i Niger. De visade en protokoll och namnen på alla som hade betalat tidigare. Jag tittade snabbt igenom det och försökte förklara för dem att de som kör bil eller motorcykel betalar vägskatt men de som cyklar och rider på åsnor betalar ingen skatt. Det fungerade och jag kunde fortsätta utan att betala... 
Efter poliskontrollen fortsatte jag tills det blev mörkt och väl då började jag kolla in kartan jag hade över bergsmassivet och började planera vilken rutt jag ska ta. Det som lockade mig mest var högplatån Bagzan med berget Idoûkâl-en-Taghês på 2022 m vilket är det högsta berget i Niger. Inte så högt men ändå det högsta berget i närheten som jag kan ta mig till utan visumproblem. Drygt 100 mil längre norrut finns det högre berg men de ligger i Algeriet och dit får jag inget visum...

Nästa dag fortsatte jag vidare norrut tills jag kom fram till Dabaga som är den första byn sedan Agadez och där stannade jag ett tag. Frågade lite om vägarna i området och hur jag skulle kunna ta mig till Bagzan. Jag fick en bra uppfattning om vilka vägar på min karta som var bra och var det fanns fler vägar. Jag lämnade byn med följe av en ung kille på cykel som visade vägen för mig fram till nästa vägkorsning som låg några km längre bort så att jag kom på rätt väg mot Bagzan. Det är inte alltid lätt att veta var vägen går och ofta så försvinner den bara och man hittar den igen efter några km. Vet inte riktigt om man kan kalla det vägar men lokalbefolkningen gör det.

Dagen efter jag passerade Dabaga började jag skymta högplatån längre fram och vid lunch var jag framme vid kanten av den. Där stannade jag till i en by och frågade igen om vägen upp på platån och fick det igen förklarat för mig. Det skulle bara vara att följa vägen som jag var på drygt 3 mil och där skulle jag svänga höger in på den mindre vägen som skulle leda upp till platån. Jag tänkte lite för mig själv vad de menade med den "mindre vägen" när den väg som jag följde var mest några spår efter motorcyklar... 
Jag fortsatte vidare och kom inte fram till vägkorsningen men stigningen upp för platån hade redan börjat och jag kunde för första gången i år sova på över 1000 m höjd!!!

Nästa dag var det bara att ta sig fram till vägkorsningen som var i nästa dalgång och där frågade jag flera gånger om det verkligen var rätt väg och det var det. Vägen var inte mer än en upptrampad åsnestig mellan stenblocken i en rasbrant. Oftast så gick det inte att cykla utan jag fick leda cykeln uppför branten. Jag såg ibland spåren efter en motorcykel bland alla hovavtrycken så det kändes att jag var på rätt väg, skönt... 
Några timmar senare var jag uppe på platån som ligger på 1 500 m höjd i södra delen och på runt 1750 m på den norra. Det är ingen platt platå utan det finns mindre dalar och många höga stenkullar överallt. I de sandiga dalarna odlas det oftast lök och även på vissa ställen dadelpalmer. Jag fortsatte vidare norrut mot Idoûkâl-en-Taghês och passerade de glest utspridda byarna. I byarna var det bara att fylla på vattenflaskorna och sedan fortsätta igen. Det var ingen idé att försöka köpa något där för mattillgången är minimal och den mat som finns behöver lokalbefolkningen själva så för mig var det att leva på ris, couscous, socker och mjölkpulver. Detta är något jag har blivit ganska trött på men är helt klart den mat som är lättast att ha med sig och som går att köpa i Niger.

Två dagar senare var jag framme vid berget Idoûkâl-en-Taghês och stannade vid kanten av det. Det var för sent för att gå upp på det så det var bara att lägga sig för att sova. Nästa försökte jag att ta med mig cykeln upp för berget som är en gammal vulkan men när jag hade 100 höjdmeter kvar till toppen så blev det betydligt brantare och mer stenigt så det gick inte att leda cykeln längre utan jag var tvungen att bära den. Det kändes lite meningslöst att först bära upp en cykel med packning på toppen och sedan bära ner den igen så jag lämnade cykeln och gick upp den sista biten och tog några kort på utsikten. Därefter var det bara att fortsätta norrut igen mot mitt nästa mål Timia, en oas i bergen, ca 10 mil längre norrut.

Enligt vad jag hade hört skulle jag vara tvungen att cykla tillbaka samma väg som jag hade kommit för det fanns inte någon väg som ledde norrut. Jag bestämde mig ändå för att göra ett försök att ta mig norrut nedför platån. Enligt min karta så skulle det finnas en ravin som ledde i den riktningen som jag ville ta och det var den jag hade tänkt följa. Det fungerade bra i början men redan på eftermiddagen var det så mycket sten att det inte gick att cykla mer utan det var att leda cykeln igen. Vid skymningen hade det blivit brantare och jag fick bära cykeln istället nedför ravinen och jag höll på tills det blev mörkt och stannade till vid en liten vattensamling så jag fick tillgång till nytt vatten. Vattnet var av dålig kvalitet och smakade väldigt illa. Men om man filtrerade det och sedan tillsatte jod så fick det en bättre smak men algsmaken var kvar och salthalten var antagligen onyttig hög. 
Detta var den sista vattenkällan på två dagar där jag kunde fylla på vatten.

Nästa dag fortsatte jag att bära cykeln nedför ravinen och det gick sakta framåt. I en terräng som består till största delen av stora klippblock är inte en cykel det mest lämpliga färdmedlet men det gick framåt i alla fall. Ravinen var tuff och många nya växter längs sidorna och hela tiden var man övervakad av babianerna längre upp på sidorna på ravinen. Babianer är ett djur som jag inte gillar för de är orädda, aggressiva och kan gå till attack om man kommer för nära dem. De gillade inte mig heller för de började skrika varje gång de såg mig och det verkade som om de inte gillar något för de skrek likadant när de getter som betade där kom för nära eller när någon herde dök upp. Men visst är det trevligare att vakna till skriket av en babian på morgonen än till sången från en moskè som jag brukar göra. Klippdassarna som var aktiva i gryning och skymning är betydligt trevligare och låter en vara ifred och springer bara iväg om man kommer för nära dem.  

Jag kom inte ut ur ravinen under dagen så det blev att stanna en dag till och jag började bli lite orolig för vattentillgången som hade blivit för låg tyckte jag. Jag kände mig ändå ganska säker för det fanns herdar i området och att det fanns mycket vatten i dalgången nedanför när jag väl kommer dit. Så nu var det bara att öka tempot lite och spara på vattnet som jag hade kvar så att det skulle räcka för nästa dag.

Plockade ihop mina grejer snabbt på morgonen och fortsatte vidare i ravinen som inte var lika brant längre. Den hade blivit bredare men fortfarande med lika många stora stenblock som stoppade mig väg framåt mot vattnet. Under dagen fick jag vatten av några herdar och det var uppskattat men det var inte många dl varje gång så jag hade inga möjligheter och öka på det vattenförråd som jag hade utan det blev mindre och mindre. Fördelen är att det även blev lättare att bära cykeln så jag kunde ta mig fram ganska fort. Fort är kanske inte det rätta ordet men i alla fall fortare än dagen innan. 
På sen eftermiddagen hade jag inte kommit ut ur ravinen och mitt vatten var nästan slut så jag började förflytta mig helt utan pauser för att ta mig fram fort men det gick ändå inte tillräckligt snabbt och vattnet tog slut vid skymningen efter två dagar med knapp tillgång. 
Jag övervägde lite vad jag skulle göra för att få vatten när det inte fanns några fler herdar att fråga. Det bästa jag kunde göra tyckte jag var att lämna min cykel i ravinen och ta min ryggsäck och några flaskor med mig och gå ner till närmaste hus och skaffa nytt vatten och sedan gå tillbaka. Jag gjorde så och ungefär en och en halv timme senare var jag framme vid det första huset och det första jag frågade efter var vatten. Jag fick en skål med två liter vatten som jag drack direkt och det tog inte så många sekunder innan jag fick upp allt igen. Fick en ny skål med vatten och denna gång drack jag betydligt långsammare och kunde behålla vattnet. Efter fyra skålar med vatten och lite te så fyllde jag mina vattenflaskor och återvände till cykeln. 
De som hade gett mig vatten tyckte att det var bättre om jag stannade i deras hus över natten men jag tyckte det var bättre att försöka komma tillbaka till cykeln fort innan någon annan gjorde det. Så länge det var mörkt så fanns det inget folk i ravinen så för mig gällde det att komma tillbaka innan det hade blivit ljust igen. Det var hårt att börja vandra tillbaka till cykeln och jag orkade inte gå hela vägen tillbaka utan stannade när jag blev för trött men kände mig ändå säker för det skulle ta ett tag för herdarna att komma fram till cykeln när de har sällskap av en flock getter. 

Jag vaknade tidigt och var tillbaka vid cykeln tidigt vid soluppgången och väl där så var det bara att vända tillbaka igen ner till husen där jag hade fått vatten tidigare under natten. Drygt en timme senare var jag framme vid byn igen och jag fyllde på alla mina vattenflaskor och satt ett tag i bevattningskanalerna till en lökodling för att svalka lite. Därefter fortsatte jag vidare mot Timia och dit skulle det finnas en väg som gick att köra bil på, en riktig grusväg...

På förmiddagen två dagar senare var jag framme till Arbalak som ligger knappt två mil från Timia och jag stannade där hela dagen och vilade och pratade med souvenirförsäljare som gärna ville sälja många saker till mig. Måste vara tråkigt att vara en av de 10 souvenirförsäljarna i Arbalak under sommartid när det kommer högst en turist i månaden. Under vinterhalvåret tar de sig till Agadez och säljer där istället. 
På kvällen var det bröllop i byn och det var kul att kolla in hur de dansade i skenet av strålkastarna från en bil. Dansen skedde direkt på marken som var torr och dammig, så luften blev full av damm. Någon kille hällde vatten på marken för att binda dammet men det blev inte så lyckat utan mest lerigt. Jag tyckte det var mest komiskt när halva dansgolvet var lerigt som stänkte när de dansade och halva torrt och dammigt så det rök under dansen.

Lämnade Arbalak nästa morgon och fortsatte fram till Timia som är den mest kända oasen i Aïr bergen. Väl framme besökte jag de olika trädgårdarna där de odlade bl.a. dadel, granatäpple, vindruvor och citrusfrukter. Jag stannade i Timia tills nästa dag och det kändes som om jag åt frukt hela tiden. I alla trädgårdar som jag besökte ville arbetarna ge mig frukt för de tyckte att jag var tvungen att testa frukt från deras trädgard som var den bästa i Timia och i hela Niger.

När jag lämnade Timia hade jag väskorna fulla med frukt som jag var tvungen att äta snabbt innan den blev dålig i den nästa 50 gradiga värmen. Detta är också en av anledningarna varför de gav mig så mycket frukt i Timia. Under sommaren är det lågsäsong för fruktodling men ändå odlas det betydligt mer än vad som behövs i byn. Med den värme som är så är det nästa omöjligt att få fram frukten till Agadez innan den blir dålig så det är bättre att ge bort den än slänga den. Visst tar man en del frukt till Agadez men det är bara av den högsta kvalitet och den frukt som låg i mina väskor var inte det...

Tre dagar efter Timia var jag fortfarande kvar i bergen men höll en västlig kurs för att ta mig till "Uranium Highway" mellan Arlit och Agadez. På tredje dagen var jag utanför bergsmassivet och hade gett upp hoppet om att följa de vägar som var utsatta på min karta utan gick efter kompassriktning istället, rakt sydväst. Det var ändå ingen skillnad att cykla på vägen eller bredvid den så varför inte göra en genväg. Jag var inte den första som hade tänkt den tanken för det platta landskapet var fullt av bilspår i alla riktningar och det var även en av anledningarna varför det var svårt att hitta den riktiga vägen.

På eftermiddagen på den tredje dagen efter att jag lämnade Timia var jag framme vid huvudvägen och därifrån var det bara att cykla söderut igen. Två dagar senare var jag tillbaka i Agadez och där har jag varit sedan dess.

Jag kommer snart att lämna Agadez och ta mig söderut mot Zinder där jag antagligen kommer att skriva nästa inlägg. Under tiden är det bara att skriva i gästboken eller skicka ett mail direkt till mig. Det är alltid kul att få lite nyheter från Sverige

/Stellan