Gao 20060425

Nu har jag kommit fram till Gao som även det är en gammal karavanstad från handeln genom Sahara. Staden grundades under 500-talet och är således några hundra år äldre än Tombouctou. Staden hade sin storhetstid runt 1000 - 1500 och var då huvudstad i Songhai Empire. Staden höll sin position som den viktigaste staden i regionen tills Marockos armé jämnade staden 1591. Därefter har staden aldrig fått tillbaka sin position och idag lever här runt 100 000 personer.

Jag stannade i Tombouctou i drygt en veckas tid. Det kändes som om jag behövde det och det var även kul att se staden. När jag var där så hade de festival för att fira att det var exakt 10 år sedan fredshandlingarna skrevs mellan Malis armé och de tuaregiska rebellerna. Det blev inte så mycket firande av det och jag frågade runt och det verkade som om de svarta i Mali tyckte att det inte var något att fira för det var inget som påverkade dem och de tuareger jag frågade sa att det inte vara något att fira, man var fortfarande under Maliskt styre. Det hade varit bättre om striderna hade fortsatt så att de kunde få ta kontroll över deras eget land...

När jag var i Tombouctou blev jag även inbjuden till ett bröllop och jag tackade ja till erbjudandet. Festen började tidigt på eftermiddagen. Då var det bara familjen och de närmaste vännerna som skulle komma och de sa att jag kunde komma senare på kvällen. Spenderade dagen med att vandra runt i staden och gjorde egentligen ingenting. Innan jag gick till bröllopet satt jag och drack te med några av killarna som skulle dit och när vi var inne på den andra glaset te så var det en kvinna som kom till oss och så att de behövde hjälp på bröllopet så vi gick direkt dit.

Det de behövde hjälp med var att hålla fast bruden så att hon inte sprang därifrån. Hon var runt 15 år och skulle gifta sig med en man i 40 års ålder. Hon ville inte det och kämpade allt hon kunde för att slippa ta sig till bröllopet. Kvinnorna som skulle ta henne dit kunde inte göra det själva så sex stycken av killarna som jag hade suttit och druckit te med fick hjälpas åt för att hålla fast henne och sedan bära henne till bröllopet och under hela tiden skrek hon. Väl framme vid huset där hennes nye man bodde, öppnade man porten dit och slängde henne in innanför dörren och snabbt slog man igen dörren och låste den från utsidan så att hon inte skulle kunna ta sig ut.

När detta var gjort var det bara att gå tillbaka och dricka den sista koppen te. Jag kunde inte hålla tyst längre och sa rakt ut vad jag tyckte om deras bröllop. De höll med om att bruden inte gillade det men de sa att imamen i staden skulle komma dit och prata henne tillrätta och efter en månads tid så skulle hon förstå sitt nya liv. Jag undrade varför man inte frågade henne vad hon ville göra och svaret var att hon bara var ett barn och att hon inte visste vad som var bäst för henne. Följdfrågan blev att om hon var ett barn så varför skulle hon då gifta sig. På den frågan var hon inte ett barn längre och att hon skulle få ett bra liv för hennes man var rik... Jag hade ingen lust längre att deltaga i bröllopsfirandet som fortsatte hela natten. 

Efter att ha stannat i Tombouctou en veckas tid lämnade jag staden och fortsatte österut mot Gao. Jag hade då lastat på 5 kg med coucous, ris och godis och även 20 liter vatten för jag visste att det skulle vara långt mellan vattenställena.  Vägen ut ur staden var asfalt och det kändes lite ovant att cykla på asfalt efter 40 mil på dåliga grusvägar. Asfalten varade bara 6 km tills jag svängde av rakt österut längs vägen som skulle leda till Gao. Jag hade fått reda på att vägen skulle var skit och att den inte gick att cykla på, något som jag brukar höra om alla vägar som jag brukar ta. Vägen var bra, i alla fall i början, men efter knappt en mil började sanddynerna. Det var bara att börja putta cykeln framför sig istället för att cykla. Jag hoppades att vägen snart skulle bli bra igen... Jag fortsatte tills det blev mörkt och lade mig på en sanddyn för att sova...

Nästa dag blev som de sista timmarna dagen innan. Sanddynerna ville inte ta slut och det var bara att putta cykeln framför sig genom den lösa sanden. När det var sand så förflyttade jag mig ungefär 3 km på en timme och när det var "bra" förhållande runt 5 km på en timme. Det som var bäst att cykla på var när man hittade bitar av antikt keramik som gjorde att sanden blev hårdare och på vissa områden så låg det tjocka lager av keramikbitar så det var som att cykla på en grusväg.

Tre dagar efter att jag lämnade Tombouctou kom jag fram till Ber, som var den första byn som hade mer än 25 invånare, sedan jag lämnade Tombouctou bakom mig. Där var även en polisstation och poliserna där blev inte så glada att jag kom dit. De visste inte vad de skulle göra med mig men att de skulle hålla uppsikt efter turister, speciellt sådana som reste utan guide. De sa att jag var tvungen att stanna så att de kunde kolla upp vem jag var. De började prata om att jag måste registrera mig där och att jag skulle ha gjort det på de andra ställena som jag hade passerat. Jag sa att jag inte alls behöver göra det och att det kravet var borttaget sedan några år. 
De trodde inte på mig så de började ringa runt och efter drygt två timmar kom de fram till att jag inte behövde göra någon registrering, men att de i alla falla ville skriva av allt från mitt pass. Jag lät dem göra det och då hade det redan blivit mörkt och jag fick inte fortsätta av den anledningen. Jag blev tilldelad en plats mitt på torget i staden där jag skulle sova och jag vet inte om det var ett skämt eller ej men jag sov där i alla fall. Det var även två malineser som sov på torget för de väntade på transport till Tombouctou och de visste inte om det skulle komma en bil under kvällen, nästa dag eller någon annan gång... 
Jag sov skönt på sanden på torget men ryggen värkte ganska mycket efter att ha puttat cykeln framför mig de sista 6 milen genom sanden.

På morgonen nästa dag så fyllde jag upp mina flaskor med vatten och frågade lite om vägen framför mig. De sa att den skulle vara sämre än vägen mellan Tombouctou och Ber och att det skulle vara 28 km till nästa plats där jag kunde få vatten. 28 km genom sand medför att man måste spara på vattnet och inte dricka mer än nödvändigt. 
Jag lämnade Ber i soluppgången och mycket riktigt så var vägen betydligt sämre än tidigare och ofta försvann vägen helt i sanden. Där sanden var hård gick det i alla fall att se vart lastbilen hade kört någon dag tidigare. Jag fortsatte hela dagen och de människorna jag såg var på långt avstånd och de red på kameler. 
Folkslaget som bor i detta område är tuareger och de verkar inte bry sig om jag är där eller ej. Oftast ingen hälsning och de kommer inte fram och frågar något och det skiljer sig från resten av Mali. Men om jag frågar dem om något så är de villiga att hjälpa mig. Men det verkar som om de tycker att jag ska sköta mitt liv och att jag ska strunta i vad de gör. Jag gillade deras sätt och det kändes skönt att slippa ha en massa folk som frågar hela tiden vart man ska och har 5 minuters hälsningsfraser varje gång man möter någon...

Den by som skulle finnas efter 28 km missade jag. Jag lyckades först bli av med vägen som jag följde, den bara försvann ut på ett hårt lerområde och därifrån fanns ingen väg ut. Antagligen så fanns det en väg någonstans under sanden, men den kunde jag inte hitta. Det var bara att gå efter kompass och GPS och försöka lista ut var nästa vattenställe var enligt kartan som jag hade. En karta som inte stämde. Det blev mer att man gissade fram en kartposition där man kunde tänka sig att det fanns vatten och sen var det bara att ta sig dit och kolla om man hade rätt eller fel. På eftermiddagen dagen efter jag lämnade Ber kom jag fram till en liten by där jag kunde fylla på vattenflaskorna igen och det kände skönt.

Fyra dagar efter jag lämnade Ber och en vecka efter Tombouctou var jag framme vid Gourma Rharus som är det första stället sedan Tombouctou där det fanns något att köpa förutom te, socker och jordnötter. Jag stannade där och fyllde på mitt matförråd och mer bensin till mitt kök. Jag hade lite problem att få fram priset på vad en liter bensin kostade, för ingen i affären kunde franska eller kunde skriva. Testade med arabiska istället och det gick bättre men även där blev det problem. 
När killen i affären sa priset så tyckte jag att det lät som fem, hundra, fyrti dvs. 540 CFA men det var fel. Han menade fem och etthundrafyrti dvs 145 och det innebär 725 CFA. När man inte förstå siffrorna på mynten så säger man priset i antal mynt av minsta valör som är fem dvs. han ville ha 145 stycken 5-CFA mynt alltså 725 CFA. Att man räkna i antalet mynt istället för värdet av myntet är det vanligaste sättet att säga priset ute på landsbygden i Mali och det tar ett tag innan man hänger med på det. När personen man frågar kan franska brukar han även kunna siffrorna och då utgår man från värdet av mynten istället för antalet så det gäller att försöka lista ut vad de menar när de säger ett nummer.

Jag lämnade Gourma Rharus efter att ha spenderat några timmar där och följde floden istället för vägen. Jag stannade några km utanför staden och la mig på sanddynerna för att sova. Jag sov i några timmar innan jag vaknade mitt i natten av konstiga ljud från floden. Det lät som en blandning av ljudet från en ko och en åsna. Det tog ett tag innan jag kom fram till vad det var, flodhästar. Låg och lyssnade på deras bölande och plaskande till jag somnade igen. Morgonen därpå såg jag fyra flodhästar ute i floden ca 25 m från stället där jag hade sovit. Satt och tittade på dem en längre stund innan jag fortsatte österut.

Åtta dagar efter att jag lämnade Gourma Rharus kom jag fram till nästa större by, Bourem och därifrån var det bara 10 mil kvar till Gao. Sträckan jag cyklade mellan Gourma Rharus och Bourem var ungefär hälften längs floden där jag cyklade på uppsprucken åkermark eller så var det längs vägen som oftast bara bestod av sand. Jag lyckades aldrig komma fram till vilket som var värst att cykla på, uppsprucken lera eller sand. 
Men 15 dagar efter att jag lämnade Tombouctou var jag framme i Bourem och därefter skulle vägen vara bra. Jag lämnade Bourem efter att åter ha fyllt upp med vatten och mat. Jag upptäckte även att det stämde att vägen var i bra skick och relativt nybyggd. Det vara bara ett problem med vägen och det var att den var täckt av sanddyner. Ofta var det sanddyner några hundra meter och därefter syntes vägen ett tiotal meter innan den försvann in i nästa sanddyn. Efter två dagar på vägen gav jag upp hoppet om den och tog mig åter ner till floden där jag i alla fall oftast kunde cykla på torkad lera längs floden. Längs floden gick det att ta sig fram ungefär 5km/h jämfört med vägen där det var svårt att komma upp i 3km/h.

Fyra dagar efter att jag lämnade Bourem kom jag fram till Gao som är den största staden i norra Mali och har ungefär 100 000 invånare. Jag har stannat här en veckas tid och planerar att lämna staden inom kort. Nästa inlägg kommer antagligen från Niamey, huvudstaden i Niger.

/Stellan