Parakou 060805

Nu har jag äntligen lyckats lämna Niger och är nu i Benin som ligger söder om Niger mellan Togo och Nigeria. Jag passerade gränsen för några dagar sedan och har inte tänkt stanna här så länge utan drar vidare mot Togo. Jag är för tillfället i Parakou och har cyklat 6324 km sedan starten i Bamako och har alltså fler cyklade km än besökare på min hemsida...

Efter att jag skrivit klart förra inlägget gjorde jag ett besök på ett biståndsprojekt i Zinder. Ett projekt som startades av ett svenskt par för 20 år sedan och går ut på att få tillbaka träden i Sahel, halvöknen söder om Sahara. Paret som startade projektet var inte kvar utan det var deras son Josef som var där. Jag fick en kort genomgång av deras arbete och hur det var att jobba och bo i Zinder. Därefter hade jag en genomgång av deras herbarie-samling och kunde då få reda på det latinska namnet på en del växter jag hade sett de senaste månaderna under min cykeltur. 
Stannade på anläggningen drygt en timmes tid och sedan blev jag hembjuden på middag till Josef och hans holländska fru. Väl hemma hos dem blev det fler diskussioner om bistånd och svält men även en genomgång av hur en solugn fungerar. 
Solugnen bestod inte mer än av en trälåda och en blank skiva som fångade upp solstrålarna och vinklade ned dem i trälådan. Solugnen fungerade bra och det gick att laga den mesta mat i den men var tydligen lite sämre när man skulle laga mat för frukost. Hade det funnits en solugn i varje hem i Niger så skulle det vara enkelt att få tillbaka skogen i landet. Det blev en sen kväll och när jag återvände till mitt hotell hörde jag moskéerna som kallade för morgonbön... Läs mer om projektet på http://www.eden-foundation.org

Nästa dag återvände jag till Josef och det blev så att jag stannade där i två dagar. Jag fick en bra genomgång om olika beståndsprojekt i Niger och speciellt runt Zinder där han hade bott i nästan 20 år. Enligt honom var svälten i Niger förra året inte värre än ett vanligt år. Det var inget bra år, men inte alls lika dåligt som det hade varit på 80-talet. Men förra året var ett lämpligt år att utse Niger som det stora svältlandet, där alla de stora hjälporganisationerna kunde dumpa sina bistånd. Tyvärr så tog det lång tid och när biståndet väl kom var skörden i full gång. Det folket lärde sig av det, var att man inte behöver odla något, utan maten kommer gratis från väst. 

När jag lämnade Zinder fortsatte jag västerut genom de eviga hirsodlingarna. När jag kom drygt 5 mil väster om Zinder började de första hirsodlingarna där det fanns hirs. Storleken på hirsen varierade väldigt mycket med ganska korta avstånd och det berodde på hur regnet har fallit. Ofta kommer det riktiga skyfall, men bara lokalt, och först efter regnet går det att börja odla något. Problemet är om regnet blir för häftigt för då spolas allt bort, för all den naturliga växtligheten är borta sedan länge och har ersatts av hirsodlingar som inte kan hålla kvar vattnet. 
Två dagar efter Zinder upplevde jag den första riktiga regnskuren sedan jag startade min cykeltur. Först började det blåsa ordentlig och jag förstod att regnet skulle komma så det var att slå upp tältet snabbt. Jag lyckades få upp tältet innan de första dropparna kom och det var bara att krypa in i det och vänta. Jag trodde flera gånger att tältet skulle blåsa sönder men det höll. Allt blev blött, mest pga. att jag inte lyckades få fast tältspiken ordentligt i den dm-djupa leran och jag var ute flera gånger för att fästa tältet igen. Regnet fortsatte några timmar efter att det hade blivit mörkt och det vara bara att lägga sig och sova det blöta tältet och vänta in solen nästa dag.

Nästa dag var det bättre väder och jag lyckades få det mesta torrt igen och fortsatte vidare. Under dagen kollade jag hur mycket som hade spolats bort av regnet och kom fram till att platsen där jag hade tältat hade klarat sig bra. När kvällen kom var jag betydligt mer noga av val av tältplats än vad jag brukar och försökte hitta en plats som inte skulle bli översvämmad om det kom ett ordentligt regn. Det regnade även denna natt men inte så mycket som natten innan. Inte där jag var i alla fall...

Fortsatte som dagen innan och såg tydliga spår efter nattens regn och det blev värre i de områden som var lite kuperade där vattnet samlades nere i dalarna och drog allt med sig. Jag kom fram till en by där många militärer försökt hålla rent, från grenar och träd, under en bro för att vattnet som kom ned från kullarna skulle kunna passera. De jobbade bra men under den kvart som jag var där steg vattnet 10 cm och jag tyckte det var bättre att passera bron och vara på rätt sida. I byn höll folket på att tömma de hus som stod längst ned mot floden. Ett lerhus spolas ganska snabbt bort när vatten stiger upp en bit på väggarna. Drygt en timme efter att jag passerade bron rasade den. Jag fick reda på det av de bilar som hade fått vända.

Färden västerut blev ganska enformig och jag passerade många mil med hirsodlingar och tiggande människor. Jag hade fått en förklaring av Josef var folket tiggde och det var väldigt tydligt sammankopplat med var de olika hjälporganisationerna hade sina biståndsprojekt. Jag hade fått platserna utpekade för mig och mycket riktigt så tiggde folk mer hysteriskt där. Om biståndsprojekten i Afrika bara medför att folk blir hjälplösa och tiggare så borde man lägga ner allt och starta om på ett bättre sätt. 
Efter knappt en vecka från Zinder kom jag fram till den vägkorsning där jag hade svängt norrut ungefär två månader tidigare och var nu tillbaka på samma väg som jag hade cyklat tidigare. Två dagar senare var jag i Dogondoutchi där jag tog in på samma hotell som jag hade gjort när jag var där sist. 
På hotellet träffade jag en man från Niger som hade jobbat för Africare i 12 år. Detta är en hjälporganisation från USA som ska hjälpa folket att hjälpa sig själva. Tyvärr så fungerade det inte så bra i Niger utan det blev mest att dela ut mat och pengar direkt till folket, utan att de försökte göra något själva. Han erkände att de projekt som han hade jobbat för de senaste åren inte hade blivit så lyckade, men han var ändå nöjd för han hade ett bra jobb med en hög lön. Han förklarade att ett stort problem för Niger är att den största delen av bistånden försvinner innan det når folket och pga. detta kommer projekten att misslyckas. Först så försvinner de flesta av pengarna och sen ser politikerna till att projektet misslyckas så att man måste starta ett nytt projekt som kan mjölkas från pengar. Så länge korruptionen är utbredd så är bistånden bara ännu ett sätt att bli rik om man har makt. Så varför göra det bättre för folket och på så sätt minska sin egna inkomst... Mannen var i alla fall nöjd med sitt jobb och han visade stolt upp sin nya 4-hjulsdrivna bil som han hade fått tidigare i år.

Två dagar efter Dogondoutchi kom jag fram till Dosso där jag stannade hos en holländsk familj som var bekant ved Josef i Zinder. Jag stannade där en dag och lämnade sedan cykeln där och ta bussen in till Niamey, drygt 14 mil nordväst. Jag var tvungen att återvända till Niamey innan jag kunde fortsätta för att förlänga mitt visum till Niger och även för att ordna ett nytt visum till Benin. Jag tog en expressbuss till Niamey och var där efter drygt en och en halv timme. 
Väl framme letade jag upp immigrationspolisen och Benins ambassad. Besökte Benins ambassad och fyllde i alla papper som behövdes. Fick reda på att mitt visum skulle vara klart nästa dag men jag tyckte det tog för lång tid så jag tog tillbaka mitt pass igen och fortsatte vidare till immigrationspolisen. Jag lämnade in mitt pass och fick mitt visum förlängt och kunde hämta upp det tre timmar senare. Resten av dagen vandrade jag runt i Niamey och lyxade till det på kvällen med att besöka en pizzeria.

Nästa dag gjorde jag ett återbesök på Benins ambassad och fick mitt visum senare under dagen. Det blev ännu en dag med rundvandring i Niamey och på kvällen blev jag inbjuden till en fest på USA marinbas i staden. Härligt att USA anlägger en marinbas 150 mil från närmaste hav. Det var jag och en mängd amerikaner på festen, mest militärer men även en del folk från amerikanska Peace Corp. Det var en bra ställe med flera barer och en pool.

Nästa dag tog jag bussen tillbaka till Dosso. Jag tog en lokalbuss istället för expressbussen eftersom jag inte visste vilken tid den skulle avgå. Lokalbussen går när den är full. Bussen hade 14 säten plus förare så jag tyckte inte det skulle ta så lång tid att fylla den. Det tog knappt en timme. När vi lämnade Niamey var vi 16 personer plus förare och väl framme i Dosso var vi totalt 24 personer och två getter. En buss är aldrig full i Afrika...

Jag stannade i Dosso följande natt och det blev fler diskussioner om bistånd och hur man ska hjälpa folket i Afrika. En sak är gemensamt för alla som har jobbat en längre tid i Afrika med bistånd och det är att de tycker att det inte fungerar. De som jobbar för små projekt under många år, 10 år eller mer, tycker att de stora hjälporganisationerna som kommer ner och startar jätteprojekt som ska vara klara efter två år bara förstör och att de inte bör få verka i Afrika.

Efter Dosso cyklade jag mot sydöst och tre dagar senare var jag framme i Benin. Landskapet blev grönare och mer buskar och träd desto längre söderut jag kom i Niger, men lika mycket tiggande som tidigare. När jag väl passerade gränsen försvann allt tiggandet och även alla skyltar som talar om vem och vilket land som har donerat pengar till att bygga en speciell skola, bro, brunn, väg eller något annat. I Benin bygger man sina egna saker och sen är man stolt över dem när de är klara. I Niger kollar man istället vad man har fått i grannbyn och sen klagar och tigger man tills man har fått något större i sin by. I södra Niger är nästan varje brunn sponsrad av väst och man får betala för vattnet. Pengarna går till bychefen för det är hans rätt att ta dem. I Benin är det byborna tillsammans som sponsrar brunnarna och det medför att vattnet är gratis för alla, även för mig... 
En annan stor skillnad är att det finns barer och caféer överallt i Benin. I Niger är det svårt att hitta ett ställe där de säljer öl, även i de stora städerna. Fanns två ölställen i Agadez, en stad med över 100 000 invånare. I Benin är det svårt att hitta en by utan en bar även om det bara är 10 hus så finns det i alla fall en bar. Det skulle vara kul att göra en cykeltur genom Benin och stanna vid varje bar och dricka en öl...

För själva cyklandet så är vägarna sämre i Benin. Man har inte råd att bygga bättre när man betalar själv och det är nästan inga vägstopp. I Niger har polisen, vägpolisen, säkerhetspolisen, militären, handelskontrollen, vägtullar och tullen sina vägstopp med jämna mellanrum. Varje gång någon ska passera så byter några mynt ägare. Jag har vägrat varje gång, och har kommit förbi, men de lokala måste betala, i alla fall om de har något lastat på bilen, annars får allt tas ut och kontrolleras. Några mynt och man sparar in en timmes tid... 

Nu är jag drygt 30 mil söder om gränsen och kommer att passera gränsen till Togo i början av nästa vecka så nästa inlägg kommer antagligen från ett nytt land igen.

/Stellan