Tombouctou 20060323

Jag lämnade Mopti dagen efter jag skrev det förra inlägget och hade då stannat där i 4 nätter. Innan jag lämnade staden hade jag fått förklarat för mig att huvudvägen till Tombouctou inte gick att cykla och att man var tvungen att åka bil eller med båt. Samtidigt brukar personen som berättar om den dåliga vägen också ha en bror eller kusin med bil som ska köra samma väg och att jag kan få följa med efter att ha betalat en del. Jag tackade nej till alla erbjudande om biltransport och försökte förklara att om man kunde ta sig dit med bil så går det även med cykel...

Efter att ha lämnat Mopti bakom mig följde jag huvudvägen nordöst och väl framme i Konna, drygt 8 mil från Mopti, svängde jag av rakt norrut mot Tombouctou. På så sätt räknade jag att spara in drygt 25 mil jämfört med att ta huvudvägen till staden. Jag räknade med att genvägen skulle vara av sämre skick än huvudvägen, men vad gör det när det ändå inte skulle gå att cykla den andra vägen...

Vägen efter Konna var bra fram till nästa by Konza men därefter blev det betydligt mer sand och vägen blev mindre. Jag fick problem med att hitta vägen norrut och efter ett tag blev det att köra efter kompass och GPS istället för kartan som jag upptäckt var fel över området. 
Varje gång jag kom fram till en by som var utsatt på kartan och låg efter den rutt jag hade tänkt ta kändes det skönt. Under andra dagen efter Konna kom jag fram till staden Korientze som enligt kartan skulle ligga ungefär 2 mil öster om min rutt men ändå fanns den bara där. Anade att jag hade hittat ännu ett fel på kartan och efter att ha frågat runt så var jag mycket riktigt fortfarande på "vägen" mot Tombouctou och jag fortsatte lyckligt vidare norrut.

Dagen därpå blev betydligt tuffare och det blev till att leda cykeln genom sanddynerna hela dagen och efter 3 mil kändes det skönt att slå upp sitt tält igen.

Två dagar efter Korientze kom jag fram till Sarafare och efter denna stad försvann vägen igen. Därefter fick jag följa kostigar längs en flod, för en timmes tid, tills jag kom fram till stället där jag skulle korsa floden. Korsade floden i kanot och på andra sidan fortsatte stigen, men bara några km, fram till nästa by. 
Därefter började en perfekt grusväg och jag blev ganska förvånad att hitta den och det gick snabbt att cykla igen. Grusvägen var drygt 3 mil men ledde inte någonstans utan slutade 5 km öster om Niafounke. Vägen hade naturligtvis ingen trafik förutom vägarbetsfordon, mest för att inga vägar ledde dit. Ska man ta sig till vägen så kan man bara göra det med båt i början av torrperioden då vattennivån är tillräcklig hög i Niger men inte så hög att området är översvämmat. Nu är det för torrt så inga båtar kan ta sig fram till vägen och därför ingen trafik... 
Cyklade fram tills det blev mörkt och därefter slog jag upp tältet igen.

Nästa dag fortsatte jag fram till slutet av vägen och därifrån var det bara att ta sig de sista km fram till floden och igen över med kanot till andra sidan och där var jag framme i Niafounke. Väl framme började jag leta efter ett ställe för att äta och det blev det vanlig, ris med fisksås. Väl efter frukosten var det bara att fylla på vattenflaskorna igen. Hittade en vattenpump där det kostade 10 CFA (14 öre) att fylla en behållare och för mina 4 st 1,5 l flaskor skulle det kosta 40 CFA som jag tyckte var för dyrt. Försökte pruta ner priset men det gick inte för att det var ett fast pris för alla. Frågade då vad det kostade att fylla en spann med 15 l vatten och priset var då också 10 CFA. Frågade killen som stod vid pumpen om jag fick låna hans spann och det gick bra. Fyllde då spannen, betalde 10 CFA och därefter hällde killen över vattnet från spannen till mina flaskor och på så sätt sparade jag in många CFA. Skönt att allt är så logiskt i Afrika... 
Det är nästan alltid billigare att köpa två små förpackningar än en stor förpackning. Två små förpackningar med samma volym som en stor är ofta 25-30 % billigare än att köpa en stor. När man köper en stor förpackning visar man att man har pengar och att man är rik. Är man rik så har man råd att betala ett högre pris än normalt. Samtidigt får man visa sin höga status. Att det fungerar att ha högre kilopris för storpack än småförpackningar fungerar bara för att det är status att visa att man kan köpa storpack...

Efter Niafounke var vägen ibland väldigt bra och ibland saknades den helt. Jag lyckades aldrig komma fram till en logisk förklaring varför vissa delar var perfekta när andra delar av vägen saknades totalt. Det hade i alla fall ingen sammankoppling till landskapet eller var bebyggelsen fanns. 
8 mil efter Niafounke kom jag fram till Goundam som är en historisk stad, om man tror på skylten som var uppsatt i utkanten av staden. Träffade en guide i staden men han kunde inte heller säga om det var något speciellt med staden, förutom att den var historisk. 
Efter den historiska staden Goundam blev vägen betydligt bättre. Vägen därifrån var nybyggd och sponsrad av EU och även av svenska skattepengar. Det är väldigt mycket utländska investeringar i norra Mali, EU bygger vägar, Libyen anlägger nya byar med solcellsdrivna pumpar som tar upp grundvattnet, Kina betalar för de nya skolorna och även utbyggnaden av bevattningssystemet för jordbruket och till slut så står USA för utbyggnad av den militära kommunikationen och även för utbyggnad av Malis oljeindustri. Under tiden sitter männen i Mali under träden och dricker te och väntar på mer hjälp och bättre tider...

Den EU sponsrade vägen slutade ca 300 m innan Tombouctou, där den övergick till sanddyner. Det blev att leda cykeln den sista sträckan in till staden.

Väl framme i Tombouctou var det bara att hitta ett hotell och sedan vandra runt i staden där gatorna består av sanddyner och svarta plastpåsar. Fick en rundguidning i staden och kollade in de tre husen som de första européerna hade bott i. Den första europé som kom fram till staden var Major Gordan Laing (1826) men han blev mördad på vägen tillbaka . Den andra som kom dit var Rene Callie (1828). Han hade studerat islam och arabiska innan han rest dit och under resan var han utklädd till egyptisk handelsman. Han blev den första europé som kom dit och levande därifrån.

Den tredje europé som kom hit var Henry Barth (1852) som kom fram till sist efter 5 års expedition i Sahara och Västafrika. Utklädd till tuareg stannade han i Tombouctou i 10 månader innan han återvände till Europa. Kort efter sin återkomst dog han av sjukdomar han fick under expeditionen genom Sahara.

Mellan 1588-1853 var det minst 43 olika europeiska expeditioner som försökte nå Tombouctou men bara 4 lyckades. Den fjärde var av Oscar Lenz men huset där han bodde är inte kvar. Idag är det bara ruiner kvar som används som soptipp. Alla hus används idag, Henrys hus är museum men de andra två är privata hus där vanliga familjer bor.

Det var allt för denna gång. Nästa mail kommer nog från Gao.

 /Stellan