Yendi 060914

Nu har jag kommit till Yendi i Ghana Jag korsade gränsen för drygt en vecka sedan och har varit i Ghana den mesta tiden sedan dess.

Efter förra inlägget som jag skrev, stannade jag i Lomé några dagar till. Jag träffade många amerikanska volontärer för Peace Corp, de hade ett större möte nere i huvudstaden. Vad de gjorde exakt vet jag inte men det blev bra fester på kvällar och sena nätter. Efter knappt en veckas tid i Lomé fortsatte jag vidare norrut mot Burkina Faso för under en av de sista dagarna i staden köpte jag en flygbiljett från Ouagadougou, huvudstaden i landet, till Casablanca i Marocko. Jag kommer att lämna Västafrika den 27 September så det var bara att börja trampa norrut.

Jag lämnade Lomé och cyklade rakt norrut till Tsevie som låg drygt 3 mil norrut. Vägen jag följde är huvudvägen genom landet och den är väl trafikerad och inte så kul att cykla på. Väl framme svängde jag rakt västerut in på en mindre grusväg som leder mot Ghana. Vägen var ganska bra och det var skönt att slippa all trafik. Jag följde denna grusväg tills jag kom fram till huvudvägen från Lome till Kpalime och där svängde jag norrut igen. 
Två dagar efter att jag lämnade Lomé var jag framme i Kpalime och jag kom fram till staden just när regnet började. Det var inte mer att göra än att sätta sig i en bar och dricka en öl och vänta på att regnet skulle sluta. Regnet ville inte sluta så jag fick ändå ta mig genom ovädret till ett hotell. Väl där var det bara att byta till torra kläder och fortsätta vänta på att regnet skulle sluta för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till baren utan att bli blöt. Tillbaka i baren träffade jag några tyska volontärer som jobbade på ännu ett av alla meningslösa projekt som finns i Afrika. Idén är att man ska öka det kulturella samarbetet mellan Afrika och Västeuropa, men egentligen handlar det om att västerlänningar får något att göra på sin semester och att afrikanerna kan fortsätta att sitta och vänta på bättre tider.

Jag stannade i Kpalime fyra dagar innan jag fortsatte vidare norrut. Jag spenderade den mesta tiden med tyskarna, och bodde med dem, men jag lyckades aldrig luska ut vad för projekt de arbetade med. Jag förstod i alla falla att de arbetade på ett projekt som skulle öka det kulturella utbytet mellan länderna men fick aldrig en klar uppfattning om hur det skulle gå till. Jag hade några bra dagar med dem så för min skull så kan de gärna fortsätta med sitt projekt även om jag inte förstod det...

Efter Kpalime fortsatte jag längs den högplatå som ligger längs gränsen mellan Togo och Ghana och skogarna längs platåns sluttningar var mäktiga. Första kvällen efter jag lämnade staden bakom mig stannade jag i en liten by hos den lokala bychefen. 
När man kommer till en by måste man fråga honom om man får stanna där och han avgör det även om man stannar hos en annan familj. Jag fick den stora äran att bo hemma hos honom men jag fick aldrig prata med honom. Hela samtalet var tvunget att gå genom en annan person som kunde framföra vad jag ville. Killen som skulle framföra samtalet till bychefen kunde ingen engelska alls så det blev lite segt att kommunicera. Det hade naturligtvis varit mer effektivt att prata direkt till bychefen som kunde engelska, men det bröt mot deras traditioner. Jag fick för all del ett kort samtal med honom följande morgon när ingen annan var där som kunde höra honom prata direkt till mig. Även bychefer har vissa regler att följa, även om det är han som bestämmer över byn.

Andra dagen efter Kpalime var väldigt seg att cykla men det gick snabbt de första 5 milen, tills jag kom fram till avtagsvägen som går upp mot platån mot Ghana. Då kom en häftig regnskur så det var inte mer än att gå till närmaste bar och vänta drygt en timme tills regnet slutade och jag kunde fortsätta. Benin och Togo är bra länder att cykla i för det är aldrig långt mellan barerna, det går alltid att få något att dricka även om man inte tar en öl.

Vägen upp på platån var brant och det tog drygt två timmar innan jag hade lyckats klara av alla kurvorna. Landskapet var helt perfekt och växtligheten blev betydligt frodigare och grönare. Växligheten ändrades ganska mycket och nya arter dök upp. Det är alltid kul att se hur växtlighet förändras för varje sväng man tar på vägen upp och den totala höjdskillnaden var ca 500 m. 
Väl uppe var jag ganska trött och cyklade fram till första byn där jag blev stoppad av en man som tyckte att jag inte kunde cykla längre för att det snart skulle bli mörkt. Jag höll med honom och fick följa med till bychefen som fick avgöra vart jag skulle sova. Han tyckte att jag kunde ta tullhuset vid marknaden för det skulle ändå inte vara någon större marknad så tullmannen skulle nog ändå inte komma  dit. Så jag fick ett eget hus fullt med olika dokument som visade vad som såldes på marknaden. Jag orkade inte kolla igenom dem utan gick och la mig och sov istället. Betydligt bättre för mig än att spionera på handeln i en liten by i Togo.

Nästa morgon fortsatte jag vidare mot Badou som är gränsstaden mot Ghana. Cyklingen gick bra och efter någon timme blev jag stoppad av en taxibil som sa att min kompis väntade på mig längre fram. Hade ingen aning om vem han menade men anande att längre fram längs vägen skulle det finnas en vit person. 
I Togo tror man att alla vita känner varandra så om någon förklarar var ens vänner är så kan man vara säker på att det finns turister i området. Jag fortsatte vidare och mycket riktigt väntade min kompis på mig. Han hette Simon och var från Belgien och det som gjorde mig förvånad var att han också reste runt i Afrika med cykel. ( www.kinavelo.be ) Han var på väg mot Kongo men har varit kvar i Togo och Ghana de sista månaderna för han visste inte vilken väg han skulle ta. Han tyckte att både Nigeria och Tchad kändes för osäkra och något av dessa länder måste han passera om han skulle ta landvägen. Ett annat alternativ, enligt honom, var med båt men då skulle han missa så mycket. Visst kan det vara svårt att cykla när man inte vet vilken väg som är bäst och när man vill se allt....

Jag tog följe med Simon och cyklade in i till staden som inte låg så många km längre fram. Väl där tog vi in på hotell och började utbyta erfarenheter om cykling och jag spenderade ett tag med att reparera Simons cykel.

Nästa morgon fortsatte vi tillsammans och Simon hade tagit reda på att det skulle finnas två stycken gränskontroller i närheten. En som låg 10 km västerut med en bra väg dit. Den andra skulle ligga drygt 30 km längre söderut och vägen dit skulle vara kass. Jag var på väg norrut mot Burkina Faso så för mig var valet enkelt och det tog inte lång tid att övertyga Simon om att det var bäst att ta den gränsstation som låg längs söderut och hade den sämsta vägen. Väljer man den så slipper man alla hemska människor som alltid finns vid gränsstationer för att växla pengar och dyligt. 
Drygt två var vi framme vid gränsstationen som inte bestod av mycket mer än av en parkeringsskylt och en stoppskylt. Det fanns även en man som satt vid ett träbord där vi fick betala en vägskatt på 100 CFA (~ 1,50 kr). Därefter var det bara att korsa bron in till Ghana och börja leta efter ett ställe att stämpla passen på. Det fanns ingen vid gränsen så det var bara att börja fråga runt.

Vi blev tipsade om att det skulle finnas en imigrationsstation i nästa by, drygt 20 km längre fram, så vi cyklade dit. Vi hittade byn men ingen imigrationsstation så det var bara att gå till polisen istället. De sa att det inte fanns något ställe att stämpla passet på, men i distrikthuvudstaden Hohoe skulle det finnas en. Vi kom inte fram till Hohoe denna dag utan vi stannade hos en familj över natten.

Nästa dag var vi framme i Hohoe före lunch och det vi gjorde först var att fråga efter imigrationsstationen. Naturligtvis visste ingen var den låg. Vi gjorde som sist och besökte polisen istället. De visst var den fanns och vi cyklade dit, men kunde inte hitta stationen. Började fråga runt men alla skickade oss till olika ställen och efter att ha varit på drygt 10 olika ställen cyklade vi tillbaka till polisen. Denna gång kom polisen fram till att det nog inte fanns någon som kunde stämpla våra pass. Deras sista förslag var att vi kunde gå till posten för de hade i alla fall en kille från tullen som jobbade där. Jag tyckte att det lät som en dålig idé men Simon tyckte att det lät bra. Posten låg ändå på vägen till hotellet där vi hade tänkt stanna, så Simon gick in och frågade. Naturligtvis var det ingen som kunde stämpla våra pass där. Det fanns inte så mycket mer att göra än att ta sig till hotellet och vila lite.

Det blev att jag stannade på hotellet i två nätter och Simon stannade en natt innan han cyklade söderut. På hotellet träffade jag flera andra västerlänningar och det blev relativt sena nätter. Enda problemet med hotellet var att de spelade musik på hög volym, från dåliga högtalare, så hälften musik och hälften oljud. 
Jag hade tur första kvällen för strömmen var avstängd från 18 till 6 nästa morgon pga. elbrist i landet. I Ghana är strömmen avstängd 24 timmar varje vecka uppdelat på två 12 timmars pass. Vilken tid den är avstängd på varierar efter vilket distrikt man befinner sig i och avstängningen följer ett rullande schema. När strömmen kom tillbaka klockan 6 på morgonen tog det inte många minuter innan musiken var igång igen. Andra dagen var det inget strömavbrott och de spelade musik långt in på natten och även denna gång började de igen runt klockan 6 på morgonen.

Jag lämnade Hohoe söndag förmiddag och cyklade norrut. Efter två timmar träffade jag några amerikanska volontärer för Peace Corp. Jag blev hembjuden till dem och stannade där under natten. På kvällen blev vi alla hembjudna till bychefen och byrådet som hade en välkomstceremoni för oss. Det blev att dricka en del sprit, både riktig och hemgjord, och även en del offrande till deras gudar och förfäder. De är kristna men fortfarande är det viktigt att hålla de gamla gudarna vid gott humör. För vanliga problem går man till kyrkan men problem med skörd och för framtida lycka vänder man sig till de gamla gudarna och till sina förfäder. Skönt att man har två ställen att vända sig till när man har problem, för problem finns det gott om i Afrika.

Jag lämnade byn och fortsatte vidare för att hitta ett ställe där jag kunde få min efterlängtade stämpel. Jag hade fått tips om att det skulle gå att få stämpeln i nästa stad, men det stämde inte. Polisen där skickade mig till gränsstationen som låg ungefär en mil därifrån. Jag cyklade fram till Ghanas gränsstationen och frågade dem om de ville stämpla mitt pass. 
Det tog ett tag att förklara att jag inte ville lämna landet utan bara ville ha en entré-stämpel. Det gick inte sa de, för jag hade ingen exit-stämpel från Togo. De sa att jag kunde passera gränsen och cykla tillbaka till Togo, få min stämpel där och komma tillbaka igen. Jag gjorde så och igen fick jag förklara vid Togos gräns att jag bara ville ha en stämpel och inget annat. Det gick och jag kunde cykla tillbaka till Ghana igen. Jag fick min Ghana stämpel när jag kom till gränsstationen och till slut var jag en laglig turist i landet...

Följande dagar fortsatte jag min färd norrut och passerade många mindre byar och även några mindre städer. Landskapet blev mer och mer öppen desto längre norrut jag kom. Nu är det uppodlad savann, jämfört med där jag passerade gränsen, då det var uppodlad regnskog.

Det var allt för denna gång och skriv gärna en rad i gästboken eller skicka ett mail.

/Stellan