Hej

Zinder 20060714

Nu har jag kommit fram till Zinder som ligger ungefär 10 mil norr om den nigerianska gränsen. Jag kom hit igår efter knappt en veckas tur från Agadez. Jag hade sett fram emot en härlig tur genom mil med sand, ungefär som folk hade beskrivit vägen för mig. Tyvärr så blev det inte så. Det blev istället att cykla genom ett glest busklandskap med enstaka träd. Det var först i södra delen, när man kom ner till odlingslandskapet, som det blev öppet och utan växtlighet. Där hugger man ner buskarna och bränner sedan  stubbarna så att de inte skjuter nya skott.

Jag stannade i Agadez i tre nätter innan jag fortsatte vidare söderut. Den dag jag lämnade Agadez vad det något speciellt på gång i Niger. Allt var stängt och inget fungerade. Inga affärer, bensinstationen, restauranger eller gatuförsäljare hade igång något och även all kollektivtransport var stäng som buss, taxi och även motorcykeltaxi och all transport av gods. Jag var bara tvungen att fråga varför detta. 
Svaret var att det var ett politiskt beslut och ingen mer förklaring av det. Även hela marknaden var stängd och patrullerades av beväpnad militär. Jag var glad för att jag hade handlat det mesta jag behövde dagen innan och resten fick jag klara mig utan så jag lämnade Agadez på förmiddagen. Jag följde samma väg som jag hade cykla några veckor tidigare, när jag kom till Agadez första gången, ut ur staden och drygt en mil utanför Agadez kom jag till vägkorsningen där jag skulle svänga vänster mot Zinder och vägen åt höger går mot Niamey. Efter att jag hade tagit in på den nya vägen visste jag att jag inte skulle behöva bryr mig om fler vägval i korsningar de nästa 50 milen. Det skulle bara vara att cykla rakt fram tills jag var framme i Zinder där det skulle finnas mer än en väg att välja på... 
Fortsatte hela dagen och mötte inte en enda bil pga. att allt i Niger skulle vara stängt denna dag...

Denna dag och följande hände inte så mycket och jag cyklade genom ett busklandskap med buskar på några meter och några enstaka acccia-träd om stack upp över buskskiktet och detta var inte så mycket öken som jag hade väntat mig. Jag hade blivit lovad eller mer varnad för att vägen till Zinder skulle gå genom en öde öken utan folk och växtlighet och detta var vad jag hade sett fram emot. Tyvärr blev det inte så utan det blev ännu mer buskmark. 
Temperaturen låg en bit över 50 grader på dagarna och det är något som jag har blivit vand vid och det går faktiskt ganska bra att cykla i dessa temperaturer så länge det finns vatten och det hade jag med mig. Hade lastat på ungefär 25 liter innan jag lämnade Agadez. Det enda större problem som värmen medför är att lagningslapparna jag använder för att laga punkteringar fungerar inte när det är varmt och om man får punktering så är det nästan helt omöjligt att laga den under dagen. Jag har reservslangar med mig men de gamla lagningarna brukar gå upp efter ett tag när man har cyklat för länge på den varma asfalten. Vet inte hur varm asfalten är egentligen men tillräcklig varm för att det ska brännas genom sandalerna så om man ska gå så är det bättre att gå vid sidan av vägen än på den. Om man får punktering är det enda man kan göra att ta sig fram till nästa stora träd och fixa den där eller ännu bättre försöka hitta en tunnel under vägen och göra det där istället. Några gånger varje dag brukar jag stanna i en tunnel och vila lite innan jag fortsätter vidare.

Den tredje dagen efter Agadez kom jag fram till den tuffa sträckan av vägen Agadez-Zinder och det var där asfalten slutade och grusvägen började. Nästa 11 mil var grusväg som var bra i början men de sista milen var nästan bara sand så det var bara att leda cykeln igen. Dessa 11 mil tog mig två dagar och under andra dagen hade jag lite tur. När jag satt under ett träd och gjorde mitt dagliga te (börjar plocka upp lokala seder) så stannade en lastbil. Chauffören undrade om jag behövde vatten och jag kollade upp mitt vattenförråd och tyckte att jag hade tillräckligt men sa ändå att jag kunde ta lite till. Kanske skulle de ge mig vatten som var bättre än det som jag redan hade. Det vattnet jag hade var ganska tråkigt och hade ungefär samma färgs som te, även innan man gjorde te på det. Vattnet som de hade i lastbilen var rent kranvatten och i stora mängder. Fyllde upp alla flaskor igen och efteråt undrade de om jag ville duscha. Tyckte det lät som en perfekt idé och tog en snabb dusch med vattnet från en av tankarna de hade på flaket. Det är inte varje dag som man har tillgång till en dusch när man cyklar.  

Vid skymningen andra dagen på grusvägen kom jag fram till asfalten igen och det kändes skönt. De sista 15 km var lös sand och oftast gick det inte att cykla utan det var att leda cykeln den mesta av tiden. Väl framme på asfalten fortsatte jag några km innan jag stannade för natten.

Följde asfaltvägen hela dagen och landskapet förändrades från att ha dominerats av buskar till att bli mer kalt och omvandlat till odlingslandskap för hirs. På vissa ställen hade hirsen kommit upp och var ca 5 cm hög men den mesta mark var helt bar. Det är ganska intressant att jämföra odlingen i norra och södra Niger. I norr, i öknen, odlar man hela året och man odlar ett tiotal olika grödor beroende på säsong. Man försöker planera hirsodlingen så att den kommer igång när regnet kommer, om det kommer. Att man odlar olika grödor under året medför att man har mat under hela året. För att få det att fungera används bevattning och då tar man vatten från brunnar som ofta är 30 m djupa och ibland ner till 50 m. För att få upp vattnet används kameler eller åsnor och ofta vattnas odlingarna både morgon och kväll och det tar ett par timmar varje gång. I norr använder man ett mer avancerat sätt för uppdragning av vattnet med flera olika rep och taljor. På detta sätt kan en person med kamel sköta bevattningen själv. Själva brunnen och konstruktionen av vattenuppdragningen och bevattningskanalerna byggs av lokalbefolkningen själva, utan stöd från väst. För att odlingarna inte ska torka ut direkt låter man träden stå kvar på åkrarna och man tar bort en del av grenarna för a de inte ska skugga för mycket.

I söder odlar man hirs under regnperioden och det fungerar bra de år då det regnar mycket. Under resten av året odlar man inget utan man försöker leva på den hirs man har fått tidigare i skörd. Man använder ingen bevattning och de brunnar man har drar man upp vattnet oftast för hand men ibland används åsnor. Man använder bara ett rep och inga taljor för att få upp vattnet och om man använder åsnor som draghjälp behövs det flera personer som hjälps åt för att få det att fungera. Brunnarna brukar vara runt 5 m djupa och ibland ner till 10 m. I söder är de flesta brunnar byggda med bidrag från väst. 
Det är även mer svält i söder speciellt innan regnperioden startar och även i början av den när hirsen är slut från den sista skörden och innan man har fått en ny. Jag har frågat varför man inte odlar under hela året och svaret brukar bli att det inte går att odla under torrperioden. Jag brukar då säga att de odlar under torrperioden i norr och svaret blir att de bara odlar hirs i söder och det går inte att odla under torrperioden. Brukar då fråga varför de inte odlar andra grödor under den andra delen av året men det går inte för det är inte deras tradition. 
Jag pratade med en man som klagade mycket över att han inte kunde försörja sin familj och att maten var slut för året. Han undrade om jag kunde ge honom lite pengar men det ville jag inte. Jag frågade honom varför han inte odlade upp sin mark nu med t.ex. lök som de odlar i norr. Han sa att han inte kunde odla lök för han var en hirsbonde och en man kunde inte odla lök, för lök var något bara kvinnor odlade. Jag sa att det var män som odlade lök i norra Niger men förklaringen blev att det var ett annat folkslag och för dem gick det bra... 
Så det var alltså bättre att svälta några månader varje år än att bryta traditionen av vad och när man odlar. En annan skillnad av odlingslandskapet i söder är att man hugger ner alla träd och buskar och sedan bränner man stubbarna så att det inte kommer upp nya skott. På så sätt är det inget som skyddar från solens uttorkning men detta är också rätt enligt deras odlingstradition.

På kvällen kom jag fram till Tânout där jag stannade på en militärförläggning under natten. Jag fick inte fortsätta för det skulle snart bli mörkt och de sa att det var farligt att vara utanför byarna på nätterna för där fanns de vilda djuren... Det gick inte att förklara att jag inte var rädd för djuren så det var bara att snällt stanna kvar.

Nästa dag lämnade jag Tânout och cyklade vidare mot Zinder. Landskapet fortsatte att domineras av uttorkade hirsodlingar och det blev tätare mellan byarna och tiggandet ökade igen. Det är helt klart betydligt mer tiggande i södra Niger än i de norra delarna och det är till största delen kulturellt betingat. Det är även vuxna som tigger hysteriskt i söder. I norr är det nästan bara barn som gör det och när de gör det så brukar någon vuxen säga till dem att sluta med det. 
En annan sak som skiljer är hur folket beter sig när man kommer. I norr hälsar de på en och sedan låter de en vara i fred. I söder hälsar de också men väldigt snart bildas det en folksamling runt en som bara står och tittar och följer varje rörelse man gör. När jag är i de södra delarna känns det betydligt mer som om jag är djuret på zoo men i norr känns det som om man umgås med människor och inte samma djurparkskänsla. Men som sagt, olika folkslag i norr och söder med olika beteende. Det går inte heller att förklara att djurparksbeteendet i söder beror på att det är färre turister där, för det är det motsatta. Visst är det många turister i Agadez men jag har varit utanför turistområdena i norr och även där saknas djurparksbeteendet.  
Två dagar efter Tânout var jag framme i Zinder och har nu varit här en dag.

Det var allt för denna gång. Nu fortsätter jag västerut

/Stellan