|
Jag har lämnat Iran och har även passerat Turkmenistan och är
för tillfället i Aktau vid Kaspiska Havet. Jag lämnade Gorgan där jag skrev
det sista inlägget och cyklade norrut mot gränsen och var framme dagen efter
jag lämnade staden. Det är runt 10 mil från Gorgan till gränsen men jag
cyklade sakta, mest för att dra ut på tiden. Mitt visum till Turkmenistan började
inte gälla förrän den 5 maj så det var ingen större anledning att vara där
långt innan. Min plan var att komma till gränsen kvällen innan och sova där
och sedan vara en av de första som korsade den på morgonen.
Jag lämnade Gorgan 3:dje maj och hade inte kommit mer än ut
ur staden innan jag blev stoppad av en polisbil som sa till mig att vända om
igen för jag var för nära den Turkmenska gränsen och att det var ett farligt
område för turister. Jag sa att jag inte ville vända utan att jag var på väg
mot gränsen och att jag hade tänkt korsa den vid gränsstationen som låg längre
norrut. Fick besked att jag skulle välja en annan gränskorsning och jag sa
direkt nej för jag visste att närmaste gränsstation förutom den jag hade tänkt
låg 40 mil längre österut...
Jag visade mitt Turkmenska visum och att det tydligt stod på
det att jag var just tvungen att korsa gränsen vid den närmaste gränsstationen
och att jag inte har något val. De kollade ett tag på mitt pass och sedan
ringde de några samtal innan jag fick fortsätta och polisbilen låg ett 10-tal
meter bakom mig fram till nästa by där jag stannade.
Det tog inte många minuter innan alla (kändes som så)
stadens poliser var runt mig och jag fick förklara igen vart jag skulle och hur
jag hade tänkt cykla och naturligtvis fick jag inte cykla som jag ville. De
gjorde upp en plan för mig och när jag såg den så var det lika naturligt nej
från min sida. Deras plan passade inte med mitt visum och kändes ganska
korkad.
Jag hade tänkt stanna en natt i byn och sedan fortsätta med det gick inte
tyckte de. Jag skulle till gränsen direkt eller cykla tillbaka till Gorgan för
att stanna i byn var inte att tänka på. Vi hade en diskussion nästan en timme
innan jag och poliserna kom överens och det slutade med att jag stannade en
natt i byn och fortsatte nästa morgon och hade då en polisbil som följde mig
de sista 6 milen till gränsen.
Anledningen varför poliserna var så oroliga för mig var att drygt en månad
tidigare hade en annan cyklist blivit kidnappad där och de hade fått en massa
skit för det och de gjorde allt för att det inte skulle upprepas igen. Att någon
hade blivit kidnappad där ville de naturligtvis inte nämna för då visade de
att de hade misslyckat med sitt jobb så de skylde bla på mänskoätande vargar
som fanns längs gränsen. Jag kände väl till historien med den kidnappade
cyklister för jag hade spenderat tre dagar med honom i Tehran efter han hade
blivit frisläppt. När jag visade bilder på honom kom den mesta av historien
fram och de sa att de var tvungna att följa mig. De valde en civil polisbil och
kanske var det ett sätt att locka fram kidnapparna igen...
Vem vet...
Jag kom fram till gränsen den 4 maj och tog ett lång paus några
få km innan gränsstationen och min polisbil vände och körde tillbaka mot
Gorgan. Jag såg till att min paus blev så lång och att jag cyklade de sista
km så sakta att jag kom fram till gränsen när den hade stängt.
Jag kom 15 min för sent och det innebar att ingen ifrågasatt
varför jag inte korsade gränsen direkt utan de tyckte synd om mig som var
tvungen att spendera en natt utomhus bland vargarna. Jag var inte helt själv
vid gränsen utan det var jag och drygt 50 lastbilar som även väntade så jag
kände mig ganska säker och blev bjuden på mat hela tiden. Jag växlade även
en del pengar vid gränsen och insåg också att Turkmenistan har en värdelös
valuta där man måste tänka sig för innan man växlar så man inte växlar för
mycket att man får problem med att ta med sig pengarna.
Nästa morgon när gränsen öppnade var jag inte den första
som passerade grindarna utan en del lastbilar hade redan passerat när jag hade
packat ihop mina grejor. Väl framme vid grindarna väntade poliserna där på
mig och hade fina foto på mig, mitt pass och visum och även utförliga order
om min gränspassering. De hade blivit tipsade av polisen i sista byn och även
immigrationspolisen i sista byn om att jag skulle komma och att de skulle vara säkra
på att jag passerade gränsen och var utanför deras område. Om det hände mig
något på andra sidan var det inte deras problem... Gränspasseringen gick
snabbt och jag fick passera alla köer och allt annat som brukar ta tid så jag
var den första som kom igenom hela den iranska gränsstationen och kom fram
till den Turkmenska innan den hade öppnat.
Den Turkmenska gränskontrollen gick också smärtfritt och
var inte så dryg och meningslös som jag hade blivit varnad för. Visst var den
betydlig segare och mer meningslöst pappersarbete med dokument med färgglada
stämplar än den iranska men ändå inte så mycket värre.
Har passerat värre tidigare i andra x-sovjetiska länder.
Kanske har de nya länderna vaknat upp och insett att allt måste inte fortsätta
som det gjorde under sovjets tid....
Väl inne i Turkmenistan var det bara att cykla fram till första
kaféet som inte låg mer än några hundra från gränsen och där tog jag en öl
för att fira ett nytt land och samtidigt frågade om vägen jag skulle ta.
Enligt de som jobbade där så skulle det inte vara mer än att följa asfaltvägen
västerut som sedan skulle svänga norrut. Det skulle även finnas en sämre väg
genom öknen som var 10 mil kortare men den skulle jag inte ta för den var för
dålig och svår att hitta.
Jag lämnade kaféet och fortsatte i den riktning de hade pekat. Jag cyklade 20
minuter utan att hitta den bra vägen som jag skulle följa utan vände tillbaka
igen. Väl tillbaka blev jag stoppad av polis som undrade vart jag skulle. Förklarade
snabbt och pekade på den mindre väg som ledde därifrån. Enligt polisen
skulle den vägen sluta efter några km och att den väg som jag kom ifrån var
den väg som jag skulle ta. Sa att jag hade hört att det skulle vara asfalt och
polisen sa att det var asfalt men inte så bra. Kunde för all del hålla med om
det. Kollade man väl och hade lite fantasi kunde man hitta handstora klumpar
som troligtvis var asfalt. Att det var några meter mellan klumparna gjorde de
inte mindre till asfalt. Jag hade tydligt redan sett vägen så det var bara att
fortsätta. När jag blev passerad av några iranska lastbilar på väg mot
Aktau kändes det lugnt...
Det tog mig fem dagar på en asfaltväg som kändes mer som en
dålig grusväg innan jag kom fram till den första staden eller rättare sagt
större by. Under dessa 5 dagar var det för all del även några bra sträcker
med riktig asfalt men dessa var sällan mer än 100m och jag insåg att det gick
betydligt snabbare att cykla på kamelstigarna bredvid vägen än uppe på vägen.
De flesta av bilarna körde även vid sidan av vägen men lastbilarna var tvungna
att hålla sig på vägen. Jag roade mig med att köra ikapp med lastbilarna och
ofta kunde jag cykla i samma takt som de körde och det var bra för lite sällskap
skadar inte. En annan sak med att ha följa med lastbilar är att man kan hålla
sig i skuggan av deras släp hela tiden och slippa vara i solen.
Landskapet var väldigt trist och bestod till mesta delen av
uppsprucken torr lera, salt eller spillolja från oljeborrningen. Sydvästra
Turkmenistan är ingen ställe man borde åka till som turist men jag hade ett
transitvisum till landet så det kändes ändå inte så meningslöst.
Andra dagen var för all del lite mer omväxlande än de övriga
för då följde jag en elledning med två olika typer av elstolpar. Var 9:de
stolpe var av en annan modell och jag kollade alla för ungefär 3 timmar innan
det började blåsa och sikten försämrades pga dammet så att det inte gick
att se stolparna. Två dagar senare när dammet hade lagt sig var det bara en
typ av stolpar i elledningen.
Fem dagar efter jag korsade gränsen var jag framme vid Kum
Dag och där skulle jag egentligen letat upp immigrationspolisen och registrerat
mig i landet. Jag "glömde" det... Jag vet ungefär hur registreringen
fungerar och hur lång tid det tar och att man måste bo på hotell och dylikt för
att göra det. Det skulle ha taget för långt tid så jag struntade i det och räknade
kallt med en del problem vid nästa gränskorsning. Från Kum Dag och västerut ändrades
landskapet en del och blev bättre. Lite högre kullar och mer växtlighet som
gjorde det lite roligare att cykla.
Vägen var också mycket bättre och några mil väster om
staden var det en perfekt ny motorväg att cykla på. Nästan perfekt i alla
fall. Vägen måste ha byggts nyligen men utan någon vettig planering, som allt
annat i landet. Vad ska man vänta sig i ett land där presidenten fördrar att
spendera pengar på roterande guldstatyer än på att bygga upp landet..
Det som var fel på vägen var att man har glömt att planera
för nederbörd. Jag passerade med jämna mellanrum uttorkade floder och vid
ingen av dem har man byggt en bro eller på något sätt anpassat sig till om
det regnar. När vägen väl var klar har man insett att vattnet måste ledas
bort och då har man bara grävt en gång genom vägen. Så idag har man en
perfekt motorväg för många mil men var annan km är det ett dike grävt rakt
genom hela vägen för att leda bort regnvattnet. Detta medför att bilar inte
kunde använde den utan var hänvisade till den gamla dåliga vägen eller till
kamelstigarna. Jag som cyklist kunde använde den men fick leda cykeln förbi
alla dikena. Kanske var vägen ändå perfekt för cyklister...
Två dagar efter Kumdag var jag framme vid Turkmenbashy och där
stannade jag bara till för att fylla upp mina cykelväskor och fråga om vägen
mot Kazakhstan. Fick klart för mig att efter 220 km skulle det finnas en
poliskontroll och kafé och vägen dit skulle vara en dålig asfaltväg som alla
andra vägar i landet. Några hundra meter efter kaféet skulle vägen ta slut
och ca 150 km längre norrut skulle vägen komma tillbaka igen och då skulle
jag vara i Kazakhstan. Någonstans mellan kaféet och där vägen skulle återkomma
skulle det finnas en gränsstation som jag skulle passera. Lät som en väldigt
smart sätt att gömma den. Två dagar efter jag lämnade Turkmenbashy var jag
framme vid kaféet där jag stannade en natt och fortsatte nästa morgon och
fick reda på att det skulle vara 35-60 km till gränsen beroende på vem man frågade,
så jag tyckte att det var bra att ge sig iväg tidigt och hoppas på att hitta
rätt "väg".
Jag kom fel och hade gjort 70 km innan jag kom fram till gränsen.
Min taktik var att försöka lista ut var de andra bilarna hade kört och det
fanns många bilspår att välja mellan så hela tiden var det att försöka hålla
sig i nordlig riktning och ha Kaspiska Havet på min vänstra sida.
Det kändes skönt att komma fram till gränsen och jag var där
3 timmar innan de stängde så det var lugnt. Passkontrollen och
bagagekontrollen gick snabbt och det var inga större problem även om jag fick
plocka ut allt från mina väskor och visade att jag inte smugglade något ut från
landet. Därefter var det immigrationskontrollen som ville kolla mitt pass och
det gick lite sämre. De undrade var mitt registreringskort fanns och jag sa att
jag inte hade gjort något registrering. De undrade varför och jag sa att jag
hade pratat med polisen i Kum Dag och de sa att jag inte behövde någon
registrering pga. att jag har ett transitvisum. Immigrationspolisen vid gränsen
höll inte med om det och sa att jag hade stannat i landet mer än 5 dagar och därför
måste jag ha gjort en registrering och de pratade om böter och det är något
som jag hade väntat mig.
Principen är att de hotar med böter och därefter ska jag fråga hur mycket
och sedan blir det en längre diskussion om hur mycket tills vi kommer överens
om en summa som båda parter är nöjda med. Jag har varit i samma läge
tidigare och vet spelets regler men tycker de är korkade. Jag bara ifrågasatte
varför jag skulle böta och vad som jag hade gjort fel istället för att gå
vidare till nästa steg och diskutera böternas storlek och det gillade inte
poliserna. Det slutade med att en polis ställde de frågor som jag skulle ha ställt
och den andra polisen svarade. Kändes lite komiskt och de startade på 175 USD
och i slutet hade poliserna prutat ner det till 100 USD och jag fortsatte ifrågasätta
varför böter. Nu var andra steget klart i spelet och då kommer hoten och att
jag inte betalar så händer detta och de hotade med att deportera mig ur landet
om jag inte betalade.
Jag kunde inte låta bli och fråga om det skulle bli till
Kazakhstan och det var det. Så nu hade jag att välja på att betala 100 USD
och sedan lämna landet och fortsätta mot Kazakhstan eller att inte betala och
bli deporterad till Kazakhstan. Jag sa att jag inte tänkte betala några böter
och att de kunde deportera mig om de ville. Fel svar enligt polisen och jag blev
tillsagd att vänta 5 min och han skulle ringa några samtal.
Två minuter senare kom nästa bud 50 USD men jag höll fast
vid deportering. Fem minuter senare fick jag min stämpel i passet och kunde lämna
landet utan deportering och böter...
Två km längre bort låg den Kazakhiska gränsstationen och
den gick betydligt smidigare. En av poliserna där tog mig under sitt beskydd
och tog mig genom alla kontroller utan någon kontroll och utan köer. Jag antog
att han gjorde det för han räknade med någon gåva i gengäld för han nämnde
några gånger att det var hans födelsedag idag men jag missförstod....
Från gränsen var det faktiskt en grusväg och den var inte
mycket sämre än vägarna i Turkmenistan även om jag hade blivit varnad för
den. 5 mil senare övergick den till en asfaltväg och det kändes skönt att
vara tillbaka på riktiga vägar igen. Landskapet var enformigt och bestod av små
grå buskar som sällan var över 30 cm höga och det vara samma typ som i norra
Turkmenistan. Jag hade ungefär 40 mil från gränsen till Aktau där jag är nu
och 4 dagar efter jag passerade gränsen var jag här. Det känns kul att vara
tillbaka i Kazakstan efter 5 år och se hur allt har förändrats och se hur
allt har gått framåt. Landet är betydligt bättre utvecklat och vägnätet
och kommunikationen har byggts ut ordentligt. Men fortfarande reagerar jag på
avstånden i landet. Här räknar man inte avstånd i timmar utan i dagar. Från
Aktau till Astana som är huvudstaden tar det minst 5 dagar med tåg eller 4
timmar med flyg och Astana brukar man räkna med ligga i centrala delarna av
landet. Jag har ca 350 mil till Almaty som är det största staden i landet och
det är längre till huvudstaden.
Jag kommer att lämna Aktau snart och fortsätta norrut och
jag får se var jag skriver nästa inlägg...
Det var allt för denna gång och ett stort tack till alla som
skickat mail och skriver i dagboken.
/Stellan
|