|
Nu har jag lämnat Armenien bakom mig och tagit mig till Iran.
När jag passerade gränsen så ställde jag mig samma fråga som jag gjorde
sist. Hur många koppar te kan man dricka innan man blir förgiftad?
Förra inlägget skrev jag i Sisian i Armenien och i den
staden stannade jag två dagar innan jag fortsatte. När jag lämnade Sisian var
vädret det sämsta, tät dimma och några minus, så sikten var bara ett 10-tal
meter och dimman frös till is över mig och min cykel. Efter drygt två timmars
cyklandet började det även duggregna och dimman stannade och temperaturen sjönk.
Jag började tänka för mig själv om det inte hade varit bättre att stanna en
dag till i Sisian och vänta in bättre väder men efter två timmar cyklande
var det för sent att vända. Det var bara att fortsätta mot Goris som var nästa
stad. Jag visste att Goris låg några hundra meter lägre så det borde vara
varmare, kanske till och med plusgrader.
Jag kom till slut fram till Goris och det första jag gjorde
var att stanna på en restaurang för att äta och återfå lite värme.
Restaurangen som jag stannade på hade ingen fungerande värme
och de skyllde på att gasen var slut i staden och det innebär att inget hus
var uppvärmt. Jag pratade en del med de som jobbade där och enligt dem så
skulle de ha fått tillbaka gasen efter presidentvalet om de hade röstat rätt.
Kandidaten som vann valet hade fått 50 procent av rösterna och det räckte
tydligen inte för att sätta på gasen igen så ingen värme...
Jag fick i alla fall några koppar te som jag kunde värma mina frusna händer på.
Jag övervägde att stanna i staden men insåg att det var meningslöst för om
det är samma temperatur i mitt tält som på hotellet och vattnet är fruset i
ledningarna så finns det ingen anledning att stanna. Speciellt när jag vet att
om jag fortsätter drygt en mil till kommer jag till en flod som ligger ungefär
1000 m lägre och där borde det vara varmt.
Jag lämnade Goris och hade en enkel cykling nedför till
floden och mycket riktigt var det betydligt varmare där. Jag passerade floden när
det var mörkt och väl på den andra sidan var det inte mer än att leta efter
en tältplats som blev under några valnötsträd. Jag sov gott nästa natt som
blev den första natten efter Yerevan som jag inte var kall...
Följande morgon cyklade jag bara fram till nästa restaurang
där jag tog mitt morgonkaffe för att piggna till. Restaurangen låg inte lång
bort och jag var där inom 10 min efter jag lämnade tältplatsen. Jag drack
mitt kaffe i lugn och ro för jag visste vad som låg framför mig. En tuff
backe med många kurvor. Enligt en av killarna på restaurangen så skulle det
vara 36 kurvor innan jag var uppe på krönet. Jag orkade aldrig räkna men det
kan nog stämma. När jag cyklade uppför kändes det som om kurvorna aldrig tog
slut. Jag hade även cyklat nedför samma backe förra året och jag kom ihåg
hur dryg backen var. Den var väldigt brant och jag kom ihåg hur jag fick
stanna flera gånger för att kyla fälgarna. Det tog mig nästan tre timmar att
ta mig uppför backen och väl uppe var det nedför igen för några minuter,
innan nästa backe började men den var betydligt kortare. Jag cyklade inte så
långt under dagen utan stannade nere i nästa dalgång i hopp om att det skulle
vara lite varmare där.
Jag vaknade tidigt på morgon men hade ingen brådska att
komma iväg för dagens mål låg inte så långt bort. Enligt mina beräkningar
så skulle Kapan som är nästa stad ligga ungefär 25 km längre bort och det
mesta av det är nedför... Vädret var och bra så jag tog det lungt och på
eftermiddagen var jag framme i Kapan där jag mötte Will som är en annan
amerikansk volontär som jobbar för amerikanska Peace Corp. Han bor i Kapan så
det var ett lämpligt ställe att stanna på.
Jag stannade i Kapan för tre dagar innan jag kom därifrån
och det kändes skönt att slappa och kolla på dåliga DVD filmer. Jag träffade
även lite annat folk som jag hade träffat när jag var i staden i fjor.
Efter tre dagar i staden räckte det och jag kände för att
komma iväg igen. Vägen ut från staden gick mer eller mindre rakt upp och
framför mig väntade Megripasset som är det högsta i landet men med en
asfalterat väg.
Det finns även en väg som går runt passet men jag vet inte
om jag kunde ta den vägen för den går delvis genom Nagorno Karabakh och dit
behöver jag ett speciellt visum. Det var inte mer än att börja trampa lugnt
och vänta på att toppen av passet skulle komma. Från Kapan till toppen är
det ungefär 5 mil och jag var där dagen efter jag lämnade Kapan. Efter passet
var det bara en lång nedförbacke, ner till iranska gränsen och den hade jag
planerat att korsa följande morgon.
Jag cyklade några km längs gränsfloden och stannade vid en restaurang
när jag såg gränsstationen och spenderade nästan alla mina resterande armeniska
dram på öl. Det blev två flaskor... Jag drack mina öl och blev bjuden på
maten och lämnade restaurngen när det hade blivit mörkt och det var inte mer än
att slå upp mitt tält på det första jämna området som var tillräckligt
stort.
Jag hade inte mer än krupit in i mitt tält innan två militärer
kom och undrade vad jag gjorde där. Jag sa som det var att jag tältade och
planerade att korsa gränsen imorgon. De förklarade tydligt att det var förbjudet
att tälta så nära gränsstationen och jag som utlänning fick inte vara så nära
gränsen. Jag försökte förklara att jag ska till Iran och Iran ligger på
andra sidan gränsen och därför var jag tvungen att vara nära den.
Militärerna ringde på förstärkning och två timmar senare, med otroligt många
korkade frågor, hade de lyckats kalla in 9 militärer (både ryska och armeniska),
3 armeniska poliser och 4 ryska gränspoliser. Jag hade då förklarat flera gånger
att jag var nära gränsen för att jag ville till Iran och att jag var svensk,
att jag hade både ett giltigt armeniskt visum och ett giltigt iranska visum.
Hade även förklarat några gånger att jag var turist och att jag cyklade.
Men varje gång någon ny person dök upp eller att när någon ringde någon
annan fick jag förklara igen och igen. Drygt tre timmar efter det att de första
två militärerna kom, hade de lyckats komma fram till vad de skulle göra med
mig så att både den armeniska och ryska militären, den ryska gränspolisen
och den armeniska vanliga polisen var nöjd.
De bestämde att de skulle skicka ut mig ur landet och det direkt... Klockan var
då halv tolv och jag hade ingen lust att korsa gränsen då men min åsikt räknades
inte. Jag fick mitt pass fråntaget och fick följe med tre ryska gränspoliser
till gränsstationen. Väl framme vid gränsstationen fick jag mitt pass
tillbaka och ny utfrågning började.
Naturligtvis var den första frågan varför jag korsade gränsen mitt i natten
och inte väntade till nästa dag. Jag sa att jag ville stanna i Armenien över
natten men jag fick inte för dem och jag pekade på gränspoliserna. Det var
ett bra drag, för de fick svara på alla frågor från tullarna som inte var så
glada. De hade slutat för dagen och fick ringa några samtal innan allt folk
var tillbaka på plats för att kolla på min cykel, kolla mina visum och stämpla
mitt pass.
Det gick ändå ganska smidigt att komma igenom den armeniska
gränsstationen och sedan kom jag till den iranska och den gick betydligt
smidigare. Det var ingen som jobbade när jag kom dit och det var likadant när
jag passerade gränsen förra gången och det var mitt på dagen. Den enda som
var på plats var städaren och han ringde ett samtal och sedan kom en man som
kollade på min cykel och frågade vad det var.
Jag sa att det var en cykel och därefter stämplade han mitt
pass och jag var inne i Iran.
Väl inne i Iran så var det inte mer än att börja leta
efter en ny tältplats. Jag cyklade fram till den militära vägtullen som låg
utanför stationen och jag undrade snällt om jag kunde slå upp mitt tält där.
Det gick bra och under tiden jag reste tältet kom militärerna med te och när
tältet var rest kom de med mer te.... Min nya tältplats låg inte mer än 300
m från där jag hade slagit upp tältet i Armenien och betydligt närmare gränsstationen.
Jag vaknade tidigt följande morgon och det tog inte lång tid
efter jag lämnade tältet innan millitärna var tillbaka med te igen. Ibland
undrar jag hur Iran skulle ha varit utan te... Vad skulle folket då göra? Jag
fixade lite småsaker på cykeln innan jag fortsatte och framför väntade en ny
backe som var ungefär lika lång som den jag hade cyklat nedför dagen innan.
Jag hade sett vägen från den Armeniska sidan och visste att jag skulle upp
minst 1000 höjdmeter men det blev mer...
Dagen slutade i en liten by nästan 1500 högre upp än den senaste tältplatsen
och där blev jag hembjuden till en man som var veterinär i byn. Han klagade
mycket på byborna och hur dåligt utbildade och hur allmänt korkade de var.
Han hade ingen lust att jobba i byn men han blev ditsänd efter avslutade
studier och var tvungen att vara där några år innan han kunde välja en plats
att jobba på.
Jag stannade en natt hos veterinären och fortsatte sedan österut
och planerade att komma tillbaka till en väg som jag hade cyklat förra hösten.
Vägen var rolig i början med branta berg och väl kuperat men efter två dagar
blev landskapet enformigare och övergick till odlingar.
Odlingar där man hade odlat säd sist jag passerade och nu
var det mest snöblandad lera och lämnade man vägen så satt man direkt fast.
Det gick inte att ta ett steg utanför vägen utan att ha 3 cm lera under fötterna.
Fyra dagar efter jag lämnade veterinären var jag framme i Ardebil som det är
den största staden i distriktet. Jag har varit här tidigare så det var inga
större problem att hitta till hotellet som jag bodde på sist. Jag har nu varit
i staden en natt och kommer att lämna snart och fortsätta mot Tehran som jag
planerar att komma till inom en snar framtid...
/Stellan
|