|
Nu har jag äntligen lyckats lämna Kazakstan
och är nu i Bishkek i Kirgistan knappt en mil från gränsen. Det har inte blivit
så mycket cyklande sedan förra inlägget utan mest andra transportmedel.
Jag lämnade Turkistan i slutet av maj och
fortsatte österut och landskapet ändrades inte mycket förrän jag hade passerat
Shimkent. Stäppen fortsatte och de fuktigare lågområden var uppodlade med hjälp
av
bevattningskanal. En större del av alla grönsaker i Kazakstan odlas i
detta område och allt vatten tas från floden Syr-Darya innan den når Aralsjön.
Det är dessa odlingar som gör att Aralsjöns vatten minskar. Det
finns en del projekt för att minska bevattningen och på så sätt rädda sjön men korruptionen gör att de
inte fungerar. Det är ingen bonde som vill minska sina egna odlingar för att
rädda sjön utan det mesta handlar bara om hur man ska komma runt regleringarna
så att man kan vattna mer. Vattnet i floden är inte rent utan innehåller
salt,
rester av bekämpningsmedel, konstgödning och industriavfall så bl.a. FN har
klassat vattnet som olämpligt för bevattning och bad. Men även detta verkar inte
påverkar bönderna som ser allt på ett kort perspektiv och tänker mer på att ha
mat inför nästa vinter än på skador som kan ske längre fram.
En av mina tältplatser i Kazakstan där man ser bergen i
Kirgistan i bakgrunden.
Efter Shimkent lämnade jag Syr-Darya bakom
mig och landskapet blev torrare och kuperat. Det kändes skönt att komma iväg
från den platta stäppen och känna av lite berg även om de inte var så höga utan
mer som kullar. Backarna var i alla fall tillräckligt branta för att jag började
tänka på bromsarna på cykeln och det slutade med att jag lagade dem. Några
dagar senare efter några längre backar var jag framme i Taras.
Några mil väster om Taraz
Jag hade fått tag i adressen till några
amerikaner som jobbade i staden som jag hade tänkt träffa och våldgästa. Väl
framme
var bara att ta sig in till centrum och försöka leta efter någon som såg
amerikansk ut. Det tog inte många sekunder innan jag hade hittat Dave och det
var bara att följa med honom hem. Jag stannade en natt i Taraz och lämnade
staden nästa eftermiddag med tåg efter att ha bestämt mig för att åka norrut och
ta en paus från cyklandet. Cykeln fick stanna hemma hos Dave.
Jag tog tåget från Taraz norrut mot Astana
och sedan vidare mot Makinsk för att träffa gamla bekanta. Från Taraz till
Makinsk tar det 25 timmar med ett tåg som rör sig sakta över den kazakiska stäppen.
Det kändes som en evighet och jag saknade min cykel. Att åka tåg i Kazakstan är
väldigt varmt och enformigt och landskapen ser inte ut att ändras från ett tågfönster.
Jag vet att om man cyklar däremot så ser man de små skillnaderna som finns där
och jag uppskattar det mer. Jag kom till slut fram till Makinsk och kunde
lämna tåget. Det blev så att jag stannade i Makinsk i drygt tre veckor innan jag
återvände igen till Taraz och min cykel.
Jag stannade i Taraz en natt och packade om
cykelväskorna och fixade lite småsaker på cykeln så att jag skulle kunna komma
iväg hyfsat tidigt nästa morgon. Det kändes skönt att starta nästa morgon och
det gick smidigt att cykla även om det var några veckor sedan sist. Jag
passerade Taraz, Talaz och Tapaz och undrade om man led av idébrist när man
ändrade namnen för några år sedan. Det är bara Talaz som fick behölla sitt gamla
namn och exempelvis Taraz kallades för Dzjambul tidigare och har det namnet på
de flesta kartor.
Två dagar efter jag lämnade Taraz var jag
framme vid gränsen till Kirgistan och var lite orolig över mitt kazakiska visum
och mer exakt registreringen som man ska göra i landet. Om man flyger till
Astana så behövs ingen registrering om man inte stanna länge på ett ställe och
jag vet inte vad Kazakstan menar med "länge". Jag har försökt registrera mig på
en adress i Kazakstan men immigrationspolisen där ville då inte göra det men det
behöver inte betyda att man inte behöver göra det. Att försöka ringa till olika
myndigheterna i Kazakstan och fråga vad som gäller är meningslöst utan
slutar med att de inte ger något svar utan bara hänvisar till någon annan som
hänvisar igen. Så väl framme vid gränsen var det bara att se vad som händer. Det
värsta som skulle kunna hända är att de kräver att man ska betala höga böter som
man kan pruta ner till en rimlig nivå eller bara vägra betala och vänta tills de
släpper igenom en. Jag hade tur för det fanns redan några uzbekiska lastbilar
framför mig där tullpersonalen försökte få ur så mycket mutor som möjligt och
det innebär att de inte hade tid för en ensam cyklist. Det tog inte många
minuter för att passera den kazakiska gränsstationen och sedan var det den
kirgiziska som oxå gick smidigt. En av poliserna gav mig en påse med
pistagenötter så jag hade något att göra när de fyllde i all information
vid passkontrollen.
Efter gränskontrollen fortsatte jag vidare
österut mot Bishkek och var framme i Kirgistans huvudstad följande dag. Jag hade
fått ett tips om ett bra vandrarhem som skulle ligga i närheten av den östra
busstationen så det var bara att fråga efter vägen. Det var inga problem att
hitta busstationen men vandrarhemmet syntes inte till. Jag frågade runt ett tag
men insåg ganska snart att det skulle vara svårt att hitta det utan en exakt
adress. Jag började leta efter ett internetställe istället och det var betydligt
lättare. Efter några minuters googlande hade jag hittat adressen till
Nomad's Home som
stället hette. Även med en korrekt adress var det ganska jobbigt att hitta rätt
med tanke på att det inte fanns några skyltar fanns som visade vandrarhemmet
eller vilken gata man befann sig på. Gatskyltar är någon man inte brukar använda
på mindre gator och det är inte heller vanligt med husnummer.
Jag hittade stället till sist och nästa
uppdrag blev att leta efter ett ställe som hyr ut bilar och det var inte heller
så enkelt som det låter. Det finns ingen tradition att hyra ut bilar i Kirgistan
och de ställen som jag frågade på tyckte att det lät helt korkat att hyra en bil
utan chaufför men det var det jag ville ha. Att hyra bil med chaufför är väldigt
enkelt och kan göras överallt. Anledningen till att jag ville hyra en bil var
att jag skulle få besök från Sverige av min bror Peter följd av Klara och Lotta
som studera på en trädgårdsutbildning. De kommer till Kirgistan och kolla på
växter och olika växtmiljöer i landet och för det behövs det en bil. Har man en
egen bil utan chaufför kan man stanna överallt och slipper alla diskussioner om
vilka platser man vill stanna på. Jag frågade runt efter hyrbilar på flera
ställen innan jag gav upp och sökte på internet istället. Jag hittade till slut
ett ställe som hyr ut bilar men de hade stängt för dagen.
Följande natt kom Peter, Klara och Lotta
och jag fick mitt paket Zoega's och min stora påse med lösgodis från ICA och det
var gott :) På morgonen var det bara att fortsätta att leta efter hyrbil och
gick betydligt smidigare när affärerna var öppna. Vi fick tag i en bil till sist
och på eftermiddagen kunde vi lämna Bishkek och köra söderut. Det blev en 10
dagars rundkörning i Kirgistan för att få in de flesta olika växtmiljöer som
finns i landet och även för att se så många olika växtarter som möjligt. Efter
10 dagar senare var vi tillbaka i Bishkek och hyrbilen var testad till max.
Dålig väg där vår hyrbil sattes på prov...
Vackert landskap väster om Naryn
Gruppfoto med Peter, Klara, jag och Lotta
Peter, Klara och Lotta åkte tillbaka till
Sverige för drygt en vecka sedan och jag har varit kvar i Bishkek sedan dess och
inte gjort så mycket här. Jag var iväg en dag på forsränning och det var kul men
forsen var lite för lugn för att det skulle vara riktigt skoj.
Jag kommer att lämna Bishkek inom en snar
framtid och fortsätta med cyklandet...
/Stellan |