|
Jag är tillbaka i Kazakstan
sedan två månader och har även börjat årets cykling. Det har inte blivit så
mycket cykling utan mest
att sitta och vänta på att snön ska smälta bort. Jag lämnade Kazakstan förra
året i månadsskiftet oktober/november för att åka tillbaka till Sverige för
bland annat jobb. Jag hade tänkt stanna i Sverige tre månader men det blev inte
så att jag lyckades hålla mig inom landets gränser så länge. Under två veckor i
januari var jag över i Polen för att träffa gamla bekanta som jag träffade några
år tidigare i Kaukasus. Jag gillade Polen och det är inte helt omöjligt att
jag hamnar där igen inom snar framtid men då med cykel.
Jag hade även tänkt åka direkt till
Kazakstan från Sverige men efter att ha kollat runt på olika resesajter insåg
jag att det inte skulle bli dyrare om man gjorde några extrastopp på vägen dit.
Det slutade med att det blev 6 dagars stopp i Holland och 5 dagar i Egypten
innan jag vara framme i Almaty i sydöstra Kazakstan. Almatys flygplats ligger
ungefär 150 mil från den plats där jag hade vinterparkerat cykeln så valet av
flygplats var kanske inte det bästa. Det var till Almaty som jag kunde
hitta den billigaste flygbiljetten. Jag behövde även besöka en större stad för
att förlänga mitt kazakiska visum innan jag kunde fortsätta mitt cyklande och jag vet var och
hur man gör det i Almaty.
Jag stannade tre dagar i Almaty
för att fixa ett nytt visum och även för att kunna registrera mitt boende i
Kazakstan. Även denna gång vet jag inte riktigt var jag bor men jag tror att
adressen leder till en sommarstuga som ägs av en thailändare utanför Almaty. De
dagar jag var i staden stannade jag i alla fall i denna stuga. Ägaren gav mig
även en adress så troligtvis borde den leda dit eller tills hans lägenhet
inne i centrum. Jag tycker att systemet med att man måste registrera sig på en
adress är korkat och speciellt om man reser runt i landet hela tiden. Jag har
inte träffat någon västerlänning som verkligen bor på den adress som man har
uppgett till immigrationspolisen. Ok, när jag var i Kazakstan 2008 registrerade
jag mig hos immigrationspolisen i Aktau och de gick med att registrera mig till
mitt tält. Troligtvis berodde det på att det var sent på eftermiddagen och de
ville gå hem och jag ville inte gå därifrån utan rätt stämpel i passet.
Efter tre dagar i Almaty var det
att köpa en tågbiljett och därefter njuta av 25 timmar i ett kazakiskt tåg upp
till Makinsk där min cykel väntade. Jag hade tänkt starta ganska snart med
cyklingen men insåg att det inte skulle vara så säkert pga kylar. Temperaturen
låg de första veckorna mellan -35 till – 45 och det blåste mycket. Det går att
cykla i dessa temperaturen men det sliter ordentligt på cykel och övrig
utrustning.
Första dagen med cykeln i Makinsk
Jag stannade i Makinsk och
lämnade stället första dagen då det var varmt och någon plusgrad. Jag cyklade
nordväst mot Shchushinsk om var framme efter några timmar. Det var redan kallare
när jag kom dit och det kändes skönt att kunna komma inomhus igen. Jag besökte
en amerikansk kille som jobbar för Peace Corp och stannade hos honom. Hade
egentligen bara tänkt stanna en natt men det tre. Vädret ändrade sig och när jag
vaknade upp efter första natten var det full snöstorm och 40 cm nysnö på
gatorna. Man ger sig inte ut från byar och städer vid snöstormar eller kyla i
Kazakstan. Allt stängs ner och det är bara att vänta på bättre väder. Tåg och
bussar brukar inte gå om temperaturen är under -30 och det samma gäller under
och efter snöoväder. Det tog befolkningen två dagar att skotta bort tillräckligt
med snö för att trafiken skulle rulla igen på vägarna. För min del blev det att
stanna tre nätter i Shchushinsk innan jag kunde fortsätta.
Motorvägscykling i Kazakstan
Vägen mellan Makinsk och
Shchushinsk är trefilig motorväg och tråkig att cykla. Vägen fortsätter norrut
till Kokshetau men jag var redan trött på att cykla huvudvägar så jag valde
istället att cykla rakt västerut från Shchushinsk. Vägen var mindre och jag var
osäker på om den var plogad. Fick reda på att den var plogad tillräckligt bra
för att man skulle kunna köra bil fram till Zerenda. Vägen därifrån söderut mot Atbazar skulle inte vara plogad och den skulle inte bli plogad förrän vinden
hade lagt sig. Även om man plogar så försvinner vägen direkt igen i drivsnön.
Fram till Zerenda är det drygt 10 mil och sedan är det 15 mil till innan Atbazar.
10 mil plogad väg är bättre än inget så det var bara att tramp på framåt. Jag
oroade mig inte för att vägen skulle vara oplogad längre fram utan litade helt
på att de obetalda kazakiska vägarbetarna (senaste lönen är utbetalad i
september 2009. De andra lönerna är indragna pga av den ekonomiska världskrisen)
skulle göra sitt jobb och skotta fram vägen åt mig. Första kravet är att vinden
ska mojna för att jobbet ska bli gjort. Även en stark vind gör att jag inte kan
cykla…
Inte en perfekt plogad väg...
Vägen var i bättre skick än jag
hade trott och på de flesta ställen hade vinden blåst bort alla snö från vägen
men inte överallt. Vid vissa ställen låg det meterhögt med drivsnö. Det flesta av
dem var delvis bortgrävda och väldigt ofta var det bilar som hade kört fast. Det
blev många timmar på cykeln men det blev inte många km cyklade. Drivsnö och
motvind är inte något som gynnar långa avstånd. På kvällen slog jag upp tältet
för första gången för året och det var kallt. Temperaturen gick ner till -27
under natten men det var inte så kallt när man väl hade krypet ner i sovsäcken.
Det värsta är helt klart när man ska lämna sovsäcken på morgonen och allt är
stelfruset. Vintertältning utan morgnar skulle vara helt perfekt för min del.
Det var inte mer än att plocka
ihop tältet på morgonen med stelfrusna fingrar och fortsätta mot Zerenda. Jag
trodde jag skulle kunna ta mig dit under dagen men vinden var hemsk och kylan
gjorde det inte bättre. Det kändes som om det var motvind hela tiden men
antagligen var det inte så. Jag försökte skydda ansikten mot vinden och det gick
relativt bra men jag insåg senare att jag skulle ha skyddat det bättre. Några
dagar senare lossnade en del skinn på de delar som hade varit värst utsatta mot
kylan. När jag hade drygt en mil kvar till Zerenda passerade jag en mindre by
och där blev jag stoppad av en man som undrade var jag var ifrån. Förklara som
det var och sedan undrade han om jag ville stanna hemma hos honom. Det tog inte
lång tid att övertala mig och det kändes skönt att komma in i värmen. Det var
inte så varmt egentligen i huset men det var plusgrader men inte tillräckligt
varmt för att all is i mina vattenflaskor skulle tina under natten.
Jag lämnade byn nästa morgon och
kom fram efter en timme till Zerenda där jag blev stoppad av polis. Att jag blev
stoppad av polisen kom inte som en överraskning utan det var mer eller mindre
vad jag hade räknat med. Jag hade träffat en polis dagen innan och han hade då
bjudit in mig till middag. Troligtvis händer det inte så mycket i byn så han
hade skickat en kollega till utkanten av byn som satt och väntade i sin gamla
polisbil av märket Lada. Polisen stoppade mig direkt och sedan var det bara att följa med på lunch.
Jag lyckades komma undan all vodkadrickande men det blev en ordentlig lunch
innan jag fortsatte mot Atbazar.
Det blev två nätter till i mitt
tält innan jag kom fram till Atbazar och vägen dit var ok. Cyklingen dit var
ungefär som dagarna innan men vägen blev bättre och landskapet mer öppet. Några
mil söder om Zerenda försvann den sista skogsdungen och de träd som fanns kvar
var de som var planterade längs vägen som vind- och drivsnöskydd. Även dessa
träd försvann några mil senare. Cyklingen flöt på som vanligt fram till min
vänstra pedal gick sönder och slutade snurra runt. Jag fick stanna och gjorde en
snabbmeckning för att se om jag kunde fixa till problemet och upptäckte att
kullagren var sönder men det var inte mer än att försöka fixa ihop pedalerna och
hoppas att det skulle fungera. Jag plockade bort de kulor som hade gått sönder.
Det funkade inte bra så jag fick mecka igen. Jag försökte laga pedalerna
tre gånger med lika dåligt resultat varje gång. Det gick att cykla ett
hundratals meter innan problemet återkom och därefter var det bara att mecka igen. När samma
problem återkom för tredje gången insåg jag att kullager i cykelpedaler bara var
i-landslyx så jag plockade bort dem. Varför har man egentligen kullager i
cykelpedaler? Det fungerade faktiskt betydligt bättre utan kullagren men pedalen
roterade väldigt ojämnt. Dagen efter och 10 mil senare var jag framme i Atbazar
där jag tog in på hotell.
Vägen mot Atbazar
Jag stannade några dagar i
Atbazar och det blev inte så mycket gjort egentligen. Det var skönt att vila upp
sig och jag behövde även kolla över cykeln. Efter en timme på marknaden hittade
jag ett par med nya trampor som även passade till cykeln. Det är inte det
lättaste att hitta cykeldelar på en marknad i Kazakstan i slutet av vintern. På de flesta ställen fick jag svaret att jag skulle komma tillbaka om en månad
om jag behövde några cykeldelar. Till slut hittade jag en leksaksaffär som även
hade cykeldelar för barncyklar och till min stora glädje passade pedalerna även
till min cykel.
Centrum i Atbazar
Efter tre nätte i Atbazar
lämnade jag staden och det var tungt att börja cykla igen. Det var stark motvind
och flaskan med rödvin som jag hade druckit innan avfärden gjorde det inte så mycket bättre.
Om man ser det positivt så är en flaska rödvin bättre än en flaska med sprit.
Jag cykla knappt 3 mil innan det blev att resa tältet igen.
En av mina tältplatser
Natten blev inte så kall men
blåsten höll i sig och ökade på morgonen så det var inte kul att plocka ner
tältet. Jag var hela tiden orolig att tältet skulle flyga iväg om jag inte föll
fast det ordentligt. Jag vågade inte chansa på att jag skulle kunna hålla tältet
om vinden tog i ordentligt och som extra säkerhet satte jag en spännrem mellan
tältet och cykeln för att ha något som håller tältet även om mina stelfrusna
fingrar inte skulle hålla det. Det fungerade ganska bra men det tog betydligt
längre tid än vanligt att få ned tältet och packa ihop alla. Hela tiden var det
att tänka på att hålla fast allt och inte låta vinden ta något. Jag tog mig
tillbaka till vägen och trodde att det skulle gå att cykla sakta framåt men det
gick inte att hålla sig kvar på cykeln. Det var inte mer än att leda cykeln
framåt men jag insåg att det var ett meningslöst jobb att försöka komma fram
till nästa by som låg 3 mil längre bort. Det skulle naturligtvis gå att leda
cykeln dit men det skulle ta väldigt lång tid. Det var inte mer än att vända
tillbaka till närmaste byggnad som jag hade passerat någon km för min senaste
tältplats. Att cykla tillbaka var lätt, väldigt lätt och jag lyckades komma upp
i 32 km/h genom att bara sträcka ut en arm åt sidan så att vinden fick mer yta
att ta tag i. Jag skulle troligtvis även kunna få upp en ännu högre hastighet om
jag hade trampat. Jag hoppades att det skulle finns någon i byggnaden som skulle
bjuda in mig. Om det inte finns någon där skulle jag ändå kunna använda
byggnaden som ett vindskydd och vänta tills vinden mojnade. Jag hade tur och
det fanns folk som kunde öppna och bjuda in mig. Jag stannade där hela dagen och
även följande natt. Jag fick även reda på att man hade stängt vägen längre fram
p.g.a. problem med drivsnö och att lastbilar som hade blåst omkull.
På kvällen blåste det
fortfarande ordentligt men vinden hade lagt sig tills morgonen. Nästa morgon var
det kyligt och väldigt dimmigt och sikten var minimal. Jag fick en känsla att
vara tillbaka i Skåne under vintern. Ett platt landskap utan träd där man borde
ha haft en sikt på någon mil men med en tät kylig dimma som gör att man inte kan
se den andra sidan av vägen. Dimma höll i sig den mesta av dagen och det blir en
speciell känsla att cykla när man inte ser något och där allt ser lika dant ut.
Man har ingen känsla alls hur långt man cyklar utan det känns som om man är kvar
på samma plats.
Kvällsutsikt från tältet
Morgonutsikt från tältet
Det tog mig lite mindre än en
vecka att ta mig mellan Atbazar och Kostanay och det kändes skönt att komma fram
till en riktig stad. Jag var senast i denna stad under sommaren 2008 och lärde
känna en del personer som jag hade tänkt besöka igen. Sovplatsen var redan ordnad
sedan tidigare genom att flytta in till en amerikan som jobbar i staden. Han
jobbade tidigare i Makinsk och det var där jag hade lärt känna honom. Jag hade
tänkt stanna en vecka men har redan varit här mer än en vecka. Jag har träffat
en del gamla bekanta och även träffat många nya trevlig människor här. Har har hållit
tre olika föredrag på olika ställen i staden angående cykling och ekoturism,
haft intervju med två lokala tidningar och haft ett reportage med en nationell
TV-kanal. Det brukar vara ungefär samma frågor vid föredragen och i
regel handlar de om hur jag finansierar mina resor, vad mina föräldrar tycker och om jag är
rädd för vilda djur. Ibland blir det även frågor om Sverige och då handlar det
om hur man får visum dit och om det är lätt att hitta ett jobb. Ibland blir
det även frågor om Sveriges president men då får man förklarar att vi inte har
president utan en kung.
/Stellan |