Hej    

Makinsk 20080923

Jag vet att det var ett tag sedan jag uppdaterade sidan sist, men jag har tänkt att göra det några gånger men har inte kommit så långt. Jag har inte cyklat så mycket sedan förra inlägget utan jag har tagit det lugnt det mesta av tiden. Jag har i alla fall lyckats ta mig från Kostanau och är nu i Makinsk, ungefär 20 mil nordväst om Astana. Jag har varit här de senaste veckorna men har inte haft bra tillgång till Internet under tiden här.  

Efter att jag skrev förra inlägget så blev det att jag stannade ungefär en vecka till i Kostanau och det blev inte så mycket gjord under den tiden. Jag utforskade staden en del till men hade egentligen redan insett att det inte fanns så mycket att göra där, förutom att leka med polisen och när de väl hade haft mitt pass i över två veckor ville de inte ha mer med mig att göra. Jag hade mina misstankar om varför det var så...  

Det fanns egentligen ingen vettig anledning att stanna i staden längre och först hade jag tänkt lämna den direkt, efter att jag hade fått mitt pass tillbaka, men sedan blev det att jag köpte en flygbiljett där. Efter att jag fick mitt pass tillbaka hade jag bara 15 dagar på mig att lämna landet och egentligen så är det ganska bra med tid men i Kazakstan tar allt tid. Det tog nästan en veckas tid att få flygbiljetten och det berodde till största delen på att den resebyrå där jag köpte biljetten inte kunde skriva ut den utan det skedde på att annan resebyrå. De kunde inte heller skriva ut den direkt för först skulle jag betala för den och därefter skulle de få en bekräftelse från flygbolaget att jag hade betalat. Det tog knappt en vecka efter att jag bokade och betalade biljetten innan jag kunde få den i min hand. Jag frågade några gånger varför de inte hade e-tickets som man kunde skicka med mail direkt och svaret var att de flesta i Kazakstan inte hade e-mail så det fanns ingen anledning att bygga ut det systemet. Jag vet inte om jag håller med...  

Efter för många dagar i Kostanau bestämde jag mig för att lämna staden och lämna cykeln där. Jag hade pratat med en tjej som jobbade på resebyrån där jag hade köpt min biljett, och hon sa att hon kunde ta hand om min cykel när jag lämnade Kazakstan. Jag tänkte göra det enkelt för mig och ta tåget till Astana där jag skulle flyga ut ifrån men ville helst stanna så länge som möjligt i Kostanau för att undvika huvudstaden, men det blev inte riktigt så. Jag kunde inte få någon tågbiljett som jag ville utan det blev att jag fick två dagar i Astana innan mitt flyg avgick, men det skulle även innebära att jag skulle få möjlighet att utforska staden en del.  

Så mitt sista problem i Kostanau blev att köpa en tågbiljett och jag trodde att det skulle vara enkelt. Att man gick till tågstationen och där fram till en biljettkassa och där köpte man en biljett. Jag anade att det skulle vara lite kludd med visning av pass och att det inte skulle finnas några biljettautomater. Det var betydligt mer än så... 
Först var det att lista ut vilken kassa som sålde vilka biljetter och utan några skyltar som förklarade var det inte så lätt. Jag hade hjälp med att att köpa biljetten men vi gissade på fel kassa och kom fram till det efter 15 min när vi redan var framme. De sålde inte biljetter till Astana utan det skulle man köpa i en annan av de andra 7 kassorna. Vilken vi skulle besöka kunde kvinnan bakom luckan inte svara på utan det blev att ställa sig i kön till informationsdisken och ungefär 10 minuter senare var vi framme och fick reda på vilken kassa vi skulle köpa biljetten i. Tyvärr så var det lång kö och det tog nästan 30 min innan vi var framme och svaret blev då kort från kvinnan som satt bakom luckan att hon hade lunch i en timmes tid, men att vi kunde ställa oss i kön i luckan bredvid. 
Den kön var kort och gick snabbt så det tog inte så lång tid innan vi var framme och fick beskedet att det bara var för folk som jobbade på järnvägen så det var inte mer än att ställa sig i kön till informationen igen. Väl där fick vi reda på att ingen av de fem biljettkassorna som var öppna sålde biljetter till Astana utan vi skulle vara tvungna att vänta 25 min till innan någon biljettkassa skulle öppna som sålde biljetter till Astana. 25 min är helt ok och det var bara ställa sig i en ny kö och vänta på att kassan skulle öppna. Till slut var vi framme vid biljettluckan och kunde köpa min biljett och jag insåg att det hade tagit mer än två timmar att köpa biljetten... Kanske är det dags att byta system i Kazakstan?  

Jag lämnade Kostanau med tåg på kvällen den 22 juli och skulle vara framme i Astana 14 timmar senare. När jag klev på tåget undrade jag vad det skulle vara för andra personer i min kupé. Jag hade bokat en plats i en kupé och jag visste att det skulle vara tre andra i samma vagn och det värste scenariot var tre fulla män som frågar om jag vill ha vodka varje minut. Det har hänt så under tidigare tågresor i Kazakstan men denna gång hade jag mer tur. 
Jag delade kupé med tre äldre ryska kvinnor som drack te eller sov det mesta av tiden, så resan till Astana blev lugn. Jag kom fram till Astana följande morgon och väl där tog jag mig in till det nybyggda centrumet i staden. Jag har varit i Astana några gånger tidigare, senaste gången var för fem år sedan, men det var ganska svårt att känna igen sig. 
De flesta äldre byggnader var rivna för att ge plats till höghus och affärskomplex och förvandlingen har gått snabbt. Första gången jag var i Astana var 2002 och då gick det fortfarande kor på gatorna inne i centrum men de var borta nu och har ersatts av breda gator fulla med trafik. Sist var det mest ryska Lador som stod still men nu var det oftast nyare bilar importerade från Europa. Ofta är det en tysk flagga bredvid nummerskylten så att ägaren stolt kan visa att i alla fall hans bil har varit i Europa...  

Jag gjorde inte så mycket i staden under dagen förutom att vandra runt en del och även kollamina mail. Jag lämnade mina väskor på ett Internetcafé för att det skulle bli enklare att utforska staden. På kvällen återkom jag för att plocka upp mina väskor och även för att fråga om billiga hotell. Jag fick hjälp av några killar på caféet att hitta ett billigt hotell i utkanten av staden.  

Jag stannade i Astana två nätter innan jag lämnade staden och tog mig till flygplatsen tidigt på morgonen. Väl på flygplatsen gick det smidigt och det var ovanligt få konstiga frågor att besvarar och inga korkade papper att fylla i. Det kändes inte som Kazakstan och jag var lite förvånad över hur smidigt det gick. Enda problemet var egentligen att jag inte kunde skicka min väska direkt till Kiev utan att jag skulle vara tvungen att plocka upp den i Moskva och checka in den igen...  

Det var några timmars flygresa till Moskva men där var det faktiskt inte så lätt att plocka upp min väska. För att komma till den skulle jag vara tvungen att passera passkontrollen och utan ett giltigt ryskt visum går det inte. Problemet med passkontrollen är att flygningen mellan Kazakstan och Ryssland är internationell, men Ryssland räknar flygningen mellan Ryssland och Ukraina som nationell och därför måste jag först passera en rysk gränskontroll. Det var bara att ta sig till informationsdisken och förklara mina problem och direkt kom frågan varför jag hade flugit till Ryssland utan ett visum... 
Försökte förklara hur det låg till att jag inte skulle till Ryssland utan till Ukraina, men det gick inte att flyga dit utan att först passera en rysk passkontroll. Jag blev tillsagd att vänta och de lovade att även skicka någon att plocka upp min väska... 
Under tiden jag satt och väntade kunde jag följa diskussionen mellan en franska turist och informationsdisken om varför inte han hade något rysk visum när han skulle vidare till Ukraina och efter honom var det två män från Korea som hade samma problem. Svaren blev de samma som för mig, men efter 15 minuters meningslösa diskussioner blev de också tillsagda att vänta. Antagligen uppstår detta problem varje gång någon mellanlandar i Moskva och sedan vill vidare till Ukraina. Det känns som om det skulle vara enkelt att fixa problemet, men kanske är det något som man vill ha kvar...  

Det var knappt två timmars flygresa till Kiev och väl där blev jag upplockad av bekanta på flygplatsen och vi tog flygbussen in till staden. Mina mål med resan till Kiev var till största delen att fixa ett nytt visum till Kazakstan och enligt immigrationspolisen i Kostanau skulle det inte vara några problem med det och att jag skulle ansöka om ett privat visum som sedan skulle gå att förlänga i landet. 
Jag stannade i Kiev över helgen innan jag besökte den kazakiska ambassaden som hade varit stängd och väl där förklarade jag vad jag ville ha. Direkt kom svaret att det bara gick att få ett en månads turistvisum och om jag ville ha ett privat visum måste jag ha en inbjudan. Det var inte riktigt så de hade förklarat för mig i Kostanau men det fanns ju ingen möjlighet att fråga dem igen. Jag förklarade hur det låg till med tidigare vistelse i Kazakstan och även med domstolen och böterna. När jag hade gjort det fick jag tipset av mannen som jobbade på ambassaden att jag inte skulle söka ett en månads visum utan ett två månaders visum med dubbel entré och på så sätt kunde jag få 60 dagar istället. Jag bara frågade om de gav 90 dagar på ett trippel entré men så var inte fallet...  

Jag stannade två veckor i Ukraina och den mesta av tiden var jag i Kiev men det blev en fem dagars tripp ner till Krimhalvön vid Svarta Havet. Det var kul att se detta turistområde som många från ex Sovjet har nämnt som den vackraste turistplatsen i världen, men jag vet inte om jag håller med. Under Sovjettiden var det troligtvis det som liknade Medelhavet mest som någon kunde besöka. Visst var havet blått och klipporna vita men jag tyckte att det saknades lite mer. 
Servisen där var undre all kritik och även möjligheten att söka information om utflyktsmål. Men vad kan man egentligen vänta sig från ett ex Sovjetiskt paradis? Det kändes som om man hade kommit tillbaka till det Sovjet man har läst om i tidningar. En sak som också gjorde mig väldigt konfunderad var att Krim kändes helt ryskt och inte ukrainsk som Kiev hade gjort. Skyltar och annan information var på ryska och inte på ukrainska som det är i huvudstaden och lyssnar man på folk så är det ryska som pratas överallt. Efter 4 nätter på Krimhalvön var det bara att återvända igen till huvudstaden med tåg och vänta in mitt flyg nästa morgon.

Flygresan tillbaka till Kazakstan gick smidigare och det gick även att checka in mitt bagage hela vägen, för personalen på Kievs flygplats kände väl till visumproblemen i Moskva... 
Väl tillbaka till Moskvas flygplats kom frågorna igen om varför jag inte hade något ryskt visum och utan det skulle jag inte kunna passera. Jag förklarade snabbt att jag hade haft samma problem två veckor tidigare och då gick det att passera. Det blev ungefär OK och jag kunde fortsätta utan 15 minuters utfrågning om varför jag inte hade något visum...  

Dagen efter att jag lämnade Kiev var jag framme i Astana och den största anledningen att det tog så lång tid var min 13 timmars väntetid i Moskva, men halva av den tiden spenderade jag med att dricka öl med en amerikan som var på sin första resa utanför USA. Han var på väg mot Kazakstan för att gifta sig och han verkade uppskatta att jag kunde berätta lite om landet han skulle besöka.  

Jag kom tillbaka till Astana och tog mig direkt till tågstationen och frågade om biljett tillbaka till Kostanau. Kvinnan bakom biljettkassan kunde inte svara på om det fanns några biljetter dit, för jag var där för tidigt på dagen (halv tio på förmiddag) och jag blev tillsagd att återkomma efter lunch. Då kunde hon kolla om det fanns några biljetter dit jag ville. Det var inte så lång tid så jag stannade vid tågstationen och väntade till efter lunch för att få beskedet att det inte fanns några biljetter den dagen. Kanske skulle det finnas biljetter för morgondagen men för att veta det skulle jag vara tvungen att fråga i en annan kassa. Jag orkade inte och gick istället  till busstationen som ligger några hundra meter längre bort . Fick reda på busstiderna och köpte en biljett där. Det tar lite längre tid med buss och är även dyrare och därför brukar det finnas biljetter kvar... 

Det var en 14 timmars busstur tillbaka till Kostanau och det var inte det roligaste jag har gjort i landet men ibland måste man förflytta sig snabbt, även om jag troligtvis skulle ha cyklat snabbare på vissa av sträckorna. De första 5 timmarna kändes som om vi stod still med bussen men därefter gick det lite snabbare och jag uppskattade verkligen att man har infört rökförbud och dryckesförbud på bussen. Det blir betydligt lugnare så och de korta pauserna längs färden var inte tillräckligt långa för att folk skulle bli fulla. Utvecklingen har gått framåt i Kazakstan... För 6 år sedan när jag senast tog en långfärdsbuss i landet var det mycket vodka och rök i bussen.  

Väl tillbaka till Kostanau stannade jag ungefär en vecka till i staden innan jag bestämde mig för att ta mig därifrån. Det är bara att erkänna att det var ganska segt att komma igång igen efter ganska många veckor utan cykling och ganska stillasittande liv. Jag lämnade Kostanau på eftermiddagen och det blev knappt 50 km första dagen innan jag resta mitt tält igen och det är något jag inte har gjort på några veckors tid och det var skönt att komma ”hem” igen...  

Följande dagar cyklade jag österut genom odlingslandskap som inte var så intressant och jag saknade stäppen som ligger längre söderut. Odlingslandskapet är ungefär lika platt som stäppen men det finns mindre skogar som ofta består av tall eller björk med inslag av rönn och påminner mycket om skogar i Sverige och även växtarterna är de samma...  

En vecka efter att jag lämnade Kostanau var jag framme i Kokshetau där jag har varit tidigare och sist var jag där 2003. Jag upptäckte att hela centrumet var nytt och det var svårt att hitta tillbaka till platser där jag har varit tidigare och den enda byggnaden jag återfann var posthuset. Jag hade letat efter posten för att få tillgång till Internet men att återfinna det hjälpte inte för det var stängt... 
Jag fråga runt efter Internet och en halvtimme senare hade jag lyckats hitta ett som låg på tredje våningen i ett bostadshus och jag skulle misstänka att det skulle ha kommit fler kunder om det hade funnits några skyltar som visade var det låg, men egentligen skulle det nog inte göra någon större skillnad i omsättningen, för alla datorerna var ändå upptagna eller ur funktion. Jag stannade inte så länge på Internetcaféet utan gick tillbaka till öltältet där jag hade lämnat min cykel och beställde grillspett och kaffe. De som jobbade där kände igen mig sedan tidigare, för jag hade tydligen varit i samma öltält 6 år tidigare, när det stod på en annan plats i staden...  

Det blev att jag stannade en natt i Kokshetau innan jag fortsatte söderut mot Astana och tillbaka på vägar som jag cyklade under hösten -02 och då var det knappt en väg att tala om, utan mer hjulspår på åkermark. Då som nu var det vägarbete, men vägen har förbättrats efter 6 års arbete, men fortfarande var det ganska mycket kvar att göra innan den var klar. Jag antar att vägen borde vara klar 2010 men det är svårt att säga när man ser med vilken hastighet arbetet går framåt... 
En sak som var lite komiskt var att det var samma arbetare i år som det var -02 och jag blev igenkänd igen och de kom ihåg att jag var svensk. Jag misstänker starkt att det inte händer så mycket i livet hos en vägarbetare i Kazakstan...  

Två dagar efter jag lämnade Kokshetau var jag framme i Makinsk som jag stannade länge i under 2002 och -03. Jag passerade byn och cyklade några km till innan jag kom fram till det café där jag hade jobbat en del under sommaren 2003 och insåg att det fanns ett nytt café och att det gamla var nedbränt. Personalen på caféet var också nya men ägaren var den samma och han tipsade om var jag kunde träffa den tidigare personalen som nu jobbade på ett café 50 m längre söderut. Jag gick dit och fick ett bra bemötande och det blev att jag stannade.  

Jag har nu varit i Makinsk några veckor och det har blivit att träffa gamla bekanta och se hur samhället har utvecklats eller mer stått still de senaste åren. Invånarna har blivit äldre, flera hyreshus har rivits och många butiker har slagit igen, men annars är det sig likt. Om man ser på byn så har det fortsatt nedför de senaste åren men det känns som om man har nått botten för det finns lite optimism nu som inte fanns tidigare och folk har insett att de måste göra något om de vill få ett bättre liv. Det går inte att vänta på hjälp från Moskva och från Astana kommer ingen hjälp. Men fortfarande är det folk som hoppas på hjälp och lägger nya blommor vid fötterna av  Lenin-statyn...  

Jag har stannat hos samma familj som jag stannade hos sist och det är kul att se hur det har gått framåt för dem. Jag har även gjort några besök på skolan där dottern går. Jag har bland annat varit på skolan och hållit föredrag om mina resor i några olika klasser och även ordnat cykelturer runt byn efter skoltiden och det har varit uppskattat. Det kommer att ta ett tag till innan jag lägger ut bilder från resan men det finns en del bilder från cykelturerna på Happy  

En stor förändring sedan sist är att jag inte är den enda västerlänningen här och det är skönt. På skolan jobbar det en amerikansk kille och vi har varit runt en del i byn, både till fots och med cykel... Det är även han som ger mig tid vid Internet...  

Det var allt för denna gång. Får se när jag lägger ut nästa inlägg.

/Stellan