|
Jag har lämnat Makinsk och har tagit mig
till Sergeyevka som ligger några mil söder om Atbasar ute på den kazaksiska
stäppen.
Nu har jag lyckats ta mig ut ur Makinsk och
är tillbaka på stäppen. Jag stannade några dagar till i byn innan jag begav mig
söderut. Det hände egentligen inte så mycket till i Makinsk och den största
grejen där var en konferens om utbildning som jag blev inbjuden till för att
hålla en bildvisning om mig själv och mina resor. Jag vet inte vad det har att
göra med utbildning i Kazakstan men jag ställde upp i alla fall. Det var ett
20-tal lyssnare och jag tror det var uppskattat.
Jag lämnade Makinsk dagen efter konferensen
och cyklade sydväst ur staden i motsatt riktning mot vinden. Det var tungt att
cykla mot vinden och jag förflyttade mig väldigt sakta framåt och ofta kändes
det som om jag stod still. Ibland gjorde jag det men då var det för att få
tillbaka orken. När det började skymma på kvällen hade jag inte kommit så långt
och det var bara att leta efter en bra tältplats. Det kändes skönt att ha kommit
ut på vägarna igen och att den första cykeldagen var avklarad. Det var bara att
ringa till familjen som jag hade bott hos och säga att allt var bra och att det
inte var kallt i tältet även om det kändes så...
Nästa morgon vaknade jag tidigt och
upptäckte att det var 10 cm blöt nysnö utanför tältet och jag var inte glad för
det. Jag tappade motivationen att lämna tältet så det tog lång tid innan jag
startade dagens tripp. Vinden var bättre men vädret var sämre med regelbundna
snö och regnskurar. På eftermiddagen blev jag hembjuden till en familj och det
kändes skönt att komma inomhus för några timmar och bli varm igen innan jag
fortsatte söderut igen tills jag slog upp mitt tält igen.
Även efter andra natten var det nysnö
utanför tältet men den smälte snabbt bort och när jag väl kom iväg var marken
bar igen. Jag lämnade vägen som jag hade följt sedan Makinsk och svängde
västerut och på så sätt räknade jag med att korta sträckan till Atbasar med
drygt två mil. Vägen var sämre men inte mycket sämre än vägen jag hade tagit
innan och nästan helt utan trafik. Det var under 1 bil/h så jag hade hela vägen
för mig själv. Även när det kom en bil så hade jag vägen för mig själv för
bilförarna föredrog att köra i hjulspåren på åkrarna än att försöka undvika alla
hål i vägen. Med cykel är det betydligt lättare att undvika hålen så jag
föredrog att vara uppe på vägen. Jag testade även att följa hjulspåren och
hoppades att vägen skulle bryta vinden tillräckligt så att det skulle bli
lättare att cykla. Jag märkte en skillnad men hjulspåren var för fuktiga för att
det skulle bli lättare att cykla.
På eftermiddag kom jag fram till den by där jag skulle svänga söderut för att
komma upp på huvudvägen mellan Astana och Atbasar. Innan byn var jag tvungen att
korsa en flod och troligtvis innan snösmältningen hade det funnits en bro men
den var borta. Det var inte mycket mer att göra än att vada över floden eller
cykla tillbaka samma väg som jag hade kommit. Jag valde det första alternativet
och började kolla efter det bästa stället att korsa på. Vattnet var upp till
låren så det var inte värre än jag kunde bära min cykel och ta mig över på den
andra sidan där byn låg. Jag korsade floden och tog på mig byxorna igen och
fortsatte in i byn där jag mötte en äldre man som bara frågade kort att jag
viste att vägen som jag hade tagit var avstängd och det pga att det inte fanns
någon bro. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men visst hade jag
upptäckt att bron saknades men det var ingen som tidigare hade sagt att bron
saknades. Det jag hade hört om bron var att jag skulle svänga vänster efter den.
Jag stannade till i byns affär och köpt på mig lite ny mat innan jag fortsatte
mot Atbasar. Jag trodde att jag skulle komma fram till huvudvägen innan det blev
mörkt men det blev inte så. Jag insåg när jag väl såg lastbilarna på den att det
skulle vara bättre att stanna innan vägen och på så sätt slippa höra lastbilarna
från tältet.
Jag vaknade på morgon och blev glad över
att det inte var någon nysnö och att det var lite varmare och vinden inte lika
stark. En kvart efter jag lämnade tältplatsen kom jag fram till huvudvägen och
det var skönt att komma upp på en väg där jag inte behöver undvika hål hela
tiden. Jag trampade på i lugn takt västerut och under dagen började det blåsa
mer och mer och det var väldigt sällan jag lyckade pressa cykeln över 10km/h som
är ungefär halva den normala hastigheten. Jag trodde att jag skulle kunna ta mig
till Atbasar under dagen men när det började skymma var det fortfarande några
mil kvar så det vara bara att återvända till tältet igen.
Jag kom fram till Atbasar på eftermiddagen
följande dag och det kändes som om jag hade fått uppleva alla typer av väder,
regn, snö, hagel och stormvindar. Det ända som saknades var sol och värme. Väl
framme i Atbaszar var det bara ringa till Aaron, en amerikan som känner Chris i
Makinsk. Aaron har varit i Atbasar de senaste 18 månaderna och jobbade med olika
projekt för att förbättra affärsverksamheten där. Jag lyckades inte riktigt
förstå vad han exakt gör och det gör han antagligen inte heller. Han hade några
månader till där innan han skulle återvända till USA och mycket av det han
pratade om var hur skönt det kommer att bli att komma från Kazakstan. Chris
jobbar oxå med samma organisation men han pratade mer om hur svårt det kommer
att vara att lämna landet och överväger att stanna ett år till.
Jag stannade två nätter i Atbasar och efter
att ha sovit en natt där var det att utforska staden med Aaron och även se hur
man firade första maj där. Vi kollade centrum i staden och där var det en del
uppträdande av skolungdomar som dansade och sjöng och vi insåg ganska snart att
det borde räknas som tortyr att kolla på alla. Det intressantaste i centrum var
de olika stånden som sålde grillspett och jag uppskattade helt klart mer att
provsmaka olika grillspett än att kolla på uppträdande skolungdomar även om de
dansade traditionella danser. På kvällen blev jag hembjuden till en kompis till
Aaron på traditionell nordkazakisk mat som mest bestod av ugnsstekt lammkött och
var helt klart den bästa maten som jag har ätit sedan jag lämnade Makinsk.
Följande morgon hade jag tänkt komma iväg
tidigt men det blev några koppar kaffe med Aaron och han visade bilder från hans
senaste resa till sydost Asien. Jag kom inte iväg förrän på eftermiddagen och
det var skönt att komma ut ur staden igen och fortsätta ut mot den kazakiska
stäppen. Vinden var som den hade varit sedan jag lämnade Makinsk, stark och
alltid i riktning mot mig men en skillnad fanns. Det var varmt och soligt så
alla mina vinterkläder kunde jag packa ner i mina cykelväskor :-)
På kvällen kom jag fram till där jag hade
hört att det skulle finnas två amerikanska missionärer och det kändes som en bra
ide att leta upp dem och säga hej. Det var bara att fråga folk på gatan i byn
efter amerikanernas hus. Jag behövde fråga tre gången innan jag stod framför
huset och de väntade redan på mig för någon hade ringt och sagt att en svensk
cyklist var på väg mot byn. Jag blev inbjuden och stannade där över natten.
Jag har inte kommit iväg ännu utan är
fortfarande kvar i byn men kommer att lämna inom någon timme. Jag har fått en
kort genomgång om hur deras missonärsverksamhet funkar och har även varit på
besök i deras kyrka som egentligen inte är mer än ett rum i ett hus i byn.
Det är allt för denna gång och skicka gärna
mail om det är något du undrar över... Och tack för alla inlägg i gästboken.
/Stellan
|