Hej

Yerevan 20071010

Det var ett tag sedan jag skrev sist men jag har lämnat Iran och är tillbaka i Armenien och huvudstaden Yerevan.

Efter förra inlägget stannade jag i Garmi en natt innan jag fortsatte söderut. I Garmi blev jag inbjuden till ett bröllop och det kunde jag inte tacka nej till. Alltid kul att se ett bröllop och se hur det varierar mellan olika länder. Mannen som skulle gifta sig var tydligen en välkänd sångare i nordvästra Iran och specialiserad på att sjunga på bröllop, så det var lite komisk. Han stod själv för alla uppträdande och all sång under kvällen. Vanligtvis hyr man en sångare och talare som pratar vackert om mannen som ska gifta sig. Han skötte det själv. 
Det var nästan 500 personer på bröllopet och alla var män och jag blev tillfrågad några gånger om vad jag tyckte och vad som skiljde sig från ett svenskt bröllop. Det var svårt att börja förklara men det jag bland annat nämnde var att antalet gäster var betydligt mindre i Sverige och att gästerna var av båda könen. Det förvånade många och även att mannen och kvinnan har sett varandra tidigare... 
Jag blev ganska snart trött på att förklara skillnaden och hela tiden gick diskussionen tillbaka till att män och kvinnor var på samma ställe. Att de åt tillsammans och att man kunde prata med någon av motsatta könet utan att vara gift eller släkt med personen i fråga. Ibland blir jag väldigt trött på folket i muslimska länder...

Efter Garmi fortsatte jag vidare och landskapet var helt perfekt. Bra asfaltväg som slingrar sig över bergen genom ett odlingslandskap av torra bruna odlingsfält med taggiga bruna växter längs vägkanten. Kan det bli vackrare? Det blev bättre följande dag när berggrunden ändrades och övergick till svart stenkross och växtligheten minskade och bestod till största delen av solitära bruna tistlar och martorn... Mycket taggiga växter som lätt ordnar en punktering om man lämnar vägen.

Tre dagar efter Garmi var jag framme i Ardebil och det blev att jag stannade en dag där. Jag hade lite att fixa i staden som är den regionala huvudstaden i distriktet. Tanken var att göra en registrering där som man ska göra inom 8 dagar efter man har passerat gränsen till landet. Jag hade även tänkt skicka lite fröer som jag hade samlat i berget till Sverige. 
Jag spenderade 2 timmar hos polisen för att få den stämpel som jag ville ha och som visade att jag hade gjort en registrering. Efter att ha pratat med den lokala polisen, immigrationspolisen och en del andra poliser kom de fram till att de inte kunde göra en registrering för mig och att jag var tvungen att ta mig till Teheran om jag verkligen ville ha en eller kunde jag stanna i området och skita i att göra någon. Det blev alternativ två... 
Besökte även postkontoret och det blev ungefär lika lyckat som polisbesöket. Efter 5 min där blev jag tillsagd att återvända nästa morgon när en tulltjänsteman skulle vara där och titta på paketet som jag ville skicka. Det var inte mer än att stanna kvar en natt i staden och vänta...

Nästa morgon var jag tillbaka och denna gång gick det betydligt snabbare. Det tog knappt 1 min att öppna paketet, kolla på fröpåsarna och säga "No" och "Problem". Att få fram vad som var problem tog lite längre tid men tydligen så är det inte tillåtet att skicka ut växtfrön ur landet utan tillstånd. Jag undrade var jag kunde få tillstånd att göra det och jag blev ivägskickad till jordbruksdepartementet i staden. 
Väl där blev jag bjuden på te, (hade även fått te på posten) och förklarat för mig att de inte kunde fixa ett tillstånd. Om jag verkligen ville ha ett så var jag tvungen att ta mig till Teheran, fixa två tillstånd därifrån och sedan tillbaka till Ardebil och fixa det tredje papperet och därefter kunde jag ta mig till posten och skicka fröna... 
Kändes som en evighetsprocess och tjänstemannen höll med och gick och hämtade lite godis till mig och fyllde upp mitt glas med te igen. Åt upp godiset innan jag lämnade kontoret och tog mig tillbaka till hotellet och hämtade min cykel och fortsatte...

Mitt nästa delmål efter Ardebil var berget Sabalan som är det tredje högsta i Iran, med den högsta toppen på 4811m och som är relativt enkel att nå. Behövs ingen alpinutrustning och enkelt att bestiga själv. Problemet är att ta sig till startplatsen som ligger 2 timmar med bil från Ardebil. Fick reda på att det var helt omöjligt att ta sig dit med cykel och jättedyrt att ordna guider och transport dit om man är själv. Jag tänkte lite för mig själv. Jag testar med cykel och går det så kommer jag upp, om jag misslyckas så finns det andra berg att leka på. 
Jag lämnade Ardebil glad och utvilad, men det försvann snabbt när jag insåg att jag var tvungen att cykla tillbaka 6 mil, vilka jag hade cyklat dagen innan. Samma väg men i motsatt riktning är inget som jag gillar och drygt en mil utanför staden gav jag upp och kollade på kartan för att se var jag kunde cykla istället. Berget låg väster om mig men vägen går först några mil i nord östlig riktning och sedan västerut, så i teorin borde det finnas en väg som leder rakt till den plats jag vill till och den borde vara några mil kortare. Problemet var att vägen inte var byggd eller inte utsatt på min karta. 
Det var inte mer än att fråga lokalbefolkningen om verkligheten. Deras teorier stämde inte överens med mina önskningar men stämde betydligt bättre med kartan jag hade. Efter att ha frågat några olika bönder och även polisen och fått samma svar av alla: "Cykla nordöst och sedan västerut". Jag tänkte: "Kanske finns det ändå en väg de inte känner till" så jag svängde av asfaltvägen och in på den första grusväg jag såg. 
Jag färdades västerut så jag var i alla fall på väg i rätt riktning.... Varje gång jag mötte någon blev det en kort ordväxling om var jag kom ifrån och vart jag ville åka och sedan gjorde de ofta allt för att få mig att vända. Egentligen var det ganska kul att se hur de försökte på olika sätt att få mig att förstå, fast jag förstod direkt, men det tog längre tid för mig att förklara att jag förstod dem och att jag vill fortsätta, fast det egentligen inte fanns någon riktig väg. 
Andra dagen blev betydligt bättre för då var jag tillräckligt långt bort från huvudvägarna för att de skulle veta i vilken riktning de skulle få mig att cykla... Kändes bättre tyckte jag och tre dagar efter jag hade lämnat asfaltvägen var jag framme vid en ny asfaltväg och det bevisar att det måste ha funnits en väg... 
Ok, det fanns grusvägar ibland, kostigar ibland och även kortare snuttar av asfaltvägar men de gick alltid i fel riktning, enligt min åsikt, så jag tog inte dem. Jag misstänker att det finns en "riktig" väg som går där men den är bitvis väldig dålig och även väldig kuperad och av den anledningen försökte folk få mig att hållea mig på huvudvägen runt berget istället för att cykla upp på sluttningarna. Hade jag kunnat språket bättre hade det fungerat bättre och jag hade troligtvis fått den dåliga vägen utpekad och hade sluppit kostigarna, men för all del så är kostigar kul att cykla på... 

Väl tillbaka till huvudvägen var det bara att följa den några mil till Lahrud där jag kunde svänga upp på en mindre väg och sedan väntade 6 mil uppförbacke med 3000 höjdmeter. Det var bara att sitta kvar på cykeln och trampa lugnt uppför och två dagar senare var jag uppe på 3800 m där man har byggt en moské så att fåraherdarna har ett ställe att be på. Moskén är även ett välkänt resmål för annat folk i landet. Väldigt populärt att köra bil från Ardebil till moskén, besöka den, ha en picknick utanför och sedan slänga alla överblivna plastpåsar och flaskor nedför berget så slänterna runt moskén påminde ganska mycket om en soptipp. Det fanns även soptunnor vid moskén men varför använda dem när man har ett helt berg att tillgå?

Slog upp mitt tält nedanför moskén efter att ha letat upp en tillräcklig stor jämn yta utan skräp för mitt tält. Natten blev kall och vattnet frös i mina vattenflaskor och sömnen var inte så bra för min del och jag vaknade upp tidigt nästa morgon. Tog mig tillbaka till moskén där jag träffade några iranier som också hade tänkt bestiga berget, så jag slog följe med dem. 
Jag lämnade min cykel nere vid moskén där en taxichaufför fick den stora äran att vakta den för dagen. 
Hade fått förklarat för mig tidigare att det skulle vara svårt att hitta vägen upp till toppen men efter att ha kollat på sluttningarna upp för berget fick jag en ganska god uppfattning om var jag skulle gå. De röda och orange flaggorna som stod i en lång rad med 10 m mellanrum gav en liten ledtråd och även alla plastflaskor och plastpåsar som låg med jämna mellanrum längs en upptrampad stig räckte för mig att få en idé om var jag skulle testa att gå. Men som säkerhetsåtgärd hade jag följe med 9 iranska män som också skulle upp på toppen. 
Det var tungt att gå uppför och när jag hade passerat 4500m börjar jag känna av höjden och att min kondition inte var så bra som jag ville att den skulle vara så det vara bara att ta sluttningen i ett lugnare tempo. Det tog ungefär 4 timmar att gå från moskén upp till toppen och sedan tre timmar tillbaka och då var det även tid för pauser och fotografering.

Jag stannade vid moskén för natten och med tanke på kylan natten innan bestämde jag mig för att slå upp tältet inne i ett av alla uthus som fanns där och följande natt blev inte så kall...

Från berget Sabalon fortsatte jag västerut mot Tabriz som jag var framme vid två dagar senare och från där blev det sydöst tills jag kom fram till nästa berg som även det är en gammal vulkan. Väl framme vid berget Sahand som det heter hade jag egentligen inga planer. Skulle jag bestiga det eller inte? Efter att ha tittat på det på avstånd och eftersom jag visste att det var ungefär 1000 m lägre än Sabalan blev det inget toppförsök. Jag kom till berget mest för att leta efter lite växter som skulle finnas på syd- och västsidan av berget, så det var inte mer att göra än att cykla runt det. Jag gjorde östsidan på små grusvägar och spenderade tre dagar med att leta efter vägar och cyklade upp och ner för berget på min väg söderut.

Väl på sydsidan kom jag ut på huvudvägen och där träffade jag två andra långfärdcyklister från Holland, på väg mot Australien. Lång väg tyckte jag, men efter att ha pratat med dem ett tag så var det bara vissa av sträckorna de skulle cykla och det mesta skulle göras med tåg eller flyg. Ett bra sätt om man bara vill göra de tuffa ställena och har kort tid... Jag gillar inte själv den  idén utan föredrar att göra allt. Tycker bättre om att cykla runt och kolla lite, känna av stämningarna i landet, testa att få visum till grannländerna och sedan fortsätta ett tag och sedan cykla runt i cirklar igen och fortsätta vidare när vinden blåser åt rätt håll.

Väl på sydsidan av berget hittade jag inte de irisar som jag hade tänkt fota, men de som växte på västra sidan av berget fanns där som min bror sa att de skulle. Hade även en betydligt bättre lokalbeskrivning med antalet km från Bonab och även på vilken höjd och sida om vägen de skulle växa. Tydligen en väldig vacker iris men på hösten finns det bara torra blad och vissna fröställningar att fota, men det är också en del av växtens liv. Jag tycker att man även borde fota växter hur de ser ut den största delen av året och inte bara när de blommar...

Var nöjd med fotona och cyklade lyckligt tillbaka till Tabriz där jag slog upp mitt tält igen utanför staden. Från Tabriz fortsatte jag nordväst och två dagar senare var jag vid gränsen till Armenien. Egentligen var jag först framme vid Azerbajdzjans gräns som jag följde några mil. Det är en flod som skapar gränsen och den iranska gränssidan är öppen och där är det lätt att gå ner till vattnet, men både Azerbajdzjan och Armenien har höga elstängsel som stoppar folket för att nå vattnet. Troligtvis så är stängslet från Sovjettiden, men om det redan finns där så är det lika bra att använda det...

Passerade gränsen till Armenien utan problem, men det tog tid... Den iranska sidan tog längst tid och problemet var att folket som skulle jobba där var inte där. Varför sitta i ett litet bås och vänta på att någon vill ha sitt pass stämplat? Jag passerade gränsen efter lunch och troligtvis var jag den första personen denna dag för när jag väl kom var det en kille som sprang iväg och ringde och sedan kom det en annan kille med stämplar och några papper som jag skulle skriva på. Det var ungefär lika på den armeniska sidan, men där fick jag hjälpa killarna som skrev ut visum att koppla in deras skrivare som hämtades från ett annat rum och lösa lite små problem på deras dator. Det tog nästan en timmes tid vid dem armeniska gränsen att få igång dator och skrivare så att de kunde skriva ut mitt visum...

Det kändes skönt att komma tillbaka till Armenien och jag har inte varit i de södra delarna av landet tidigare. Det var några taxibilar som väntade vid gränsen och de försökte förklara för mig att det skulle vara omöjligt att cykla till Yerevan från gränsen, både för att bergspassen är för höga och att det är för långt. Jag skulle vara tvungen att ta taxi enligt dem... 
Tyckte inte det var en bra idé så det blev en diskussion om vägen. Skulle vara 400 km till Yerevan enligt dem och det tyckte jag lät bra. Sedan skulle det första bergspasset vara 2500 m och omöjligt att passera men jag höll inte med. Sa att jag har cyklat högre i Iran, men det stämde inte enligt dem, för det fanns inga sådana vägar där. Sa vilken väg jag hade tagit och den gick inte att cykla enligt dem så jag ljög. Sa även att jag hade cyklat på hög höjd i Georgien och även i detta fall ljög jag enligt dem... 
Kändes skönt att de visste bättre än jag. Jag blev räddad till slut av en full armenisk man som trodde mig och hade en lång utläggning om hur mycket bättre Armenien är än alla andra folkslag. Hur stort Armenien är och att de var det första kristna landet i världen och även att armenierna härstammar direkt från Noak efter att han gick på grund på berget Ararat... 
Är inte alla människor i direkt nedstigande led från Noak? Var det inte bara hans familj som överlevde syndafloden? Orkade inte diskutera med mannen och gjorde honom sur när jag frågade försynt om inte berget Ararat låg i Turkiet?

Fortsatte vidare norrut från gränsen, över en en del bergspass och de flesta av dem var över 2000m, så det blev tungt att cykla, speciellt när dalarna mellan passen låg på 600-900 m. Passerade Kapan som är den största staden i södra Armenien och två dagar och några pass senare var jag framme i Goris där jag bestämde mig för att lämna cykeln och ta en paus.

Stannade en natt i Goris och sedan har det blivit till Yerevan med bil, där jag har varit de senaste dagarna. Anledningen att jag har kommit hit är både för att vila lite, dumpa lite grejor som jag inte behöver, men även för att fixa visum till Karabakh. 
Jag kommer att åka tillbaka till Goris idag och från där blir det till Karabakh som är en utbrytarrepublik från Azerbajdzjan eller så är det ett område som Armenien ockuperade för 15 år sedan och genomförde en hård etnisk rensning i. Under 20% av befolkning blev kvar efter rensningen och består idag till nästan 100 procent av armenier. Innan rensningen var majoriteten azerer och de som överlevde är i Azerbajdzjan idag.

Det var allt för denna gång...

/Stellan