|
Jag har nu passerat den norra delen av stäppen och kommit fram
till Zhezkazgan.
Jag lämnade Sergeyevka den tredje maj och cyklade sydväst.
När jag lämnade byn
hade inte riktigt koll på exakt vilken väg jag skulle ta. Det fanns en del
olika vägar att välja på så det var bara att fråga lokalbefolkningen om vilken
väg som var bäst. De flesta var överens om att det inte skulle finnas någon väg
som går till Zhezkazgan utan för att ta sig dit skulle jag vara tvungen att
cykla mot Astana, Karaganda och sedan Zhezkazgan och det skulle bli en omväg på
drygt 100 mil. Det kändes inte lockande för det finns en väg och jag visste att
den skulle gå från norra Kazakstan söderut mot Arkalyk och sedan mot Zhezkazgan
för jag har sett skyltar tidigare som visade avståndet mot städerna. Så jag
började fråga istället för vägen till Arkalyk och det gick bättre men
följdfrågan blev då direkt vad jag skulle göra där. Det gick då inte bara att
svara att jag skulle fortsätta vidare mot Zhezkazgan för dit skulle det inte finnas
en väg. Jag fick i alla fall reda på vilken väg jag skulle ta.
Vägen ut mot Sergeyevka var bra men vinden var i riktning
mot mig och kall så det var inte mer än att plocka upp vinterkläderna igen och
trampa på. Jag kom inte så långt under dagen mest pga. vinden och att jag
startade sent och det slutade på en veteåker. Jag hade försökt först hitta ett
bra ställe att gömma tältet på men hittade inget som kunde skymma det från
vägen. Jag hade inte mer än stannat när en lastbil lämnade vägen och körde ut
till min tänkta tältplats och undrade varför jag var där. Jag sa att jag bara
tog en paus men det var nästan redan mörkt så han trodde inte riktig mig. Han sa
att det fanns ett hotell i Kima och dit var bara 5 mil men det kändes lite väl
långt för det var mer än vad jag hade cyklat under dagen. Tackade för tipset och
sa att det var snällt av honom att stanna för att berätta det. Jag stannade på
åkern och slog upp tältet när lastbilen var borta.
Vaknade tidigt nästa morgon av skränade jungfrutranor och
det var bara att plocka ihop allt igen och fortsätta vidare. Vädret var som det
hade varit dagen innan och landskapet ändrade inte sig så mycket. Bestod till
största delar av oplöjda sädesfält så det blev enformigt efter ett tag. Egentligen var det vinden som jag retade mig mest på. Men som dagen innan var
det bara att trampa på och se vad som väntade mig längre fram. Jag hade trott
att åkrarna skulle ta slut efter Atbasar men de fortsatte bara. Jag passerade
Kima under dagen och där svängde jag in på en ny väg i mer sydlig riktning och
vinden var inte lika jobbig längre. Det blev ännu en natt i tältet.
Följande dag blev som dagen innan, nya oplöjda fält och
vind som aldrig ville mojna men vad ska man räkna med ute på stäppen? Det blåser
alltid men vinden men riktningen varierar och det känns som om den
alltid är emot mig… Jag vet inte varför för när vägen byter riktning så gör även
vinden det. Jag trodde när jag startade på morgonen att jag skulle komma fram
till nästa by som var Derzhavinsk men ännu en gång beräknade jag fel på hur
mycket vinden påverkar… Jag hade antagligen kunnat pressa lite till på kvällen
och kommit fram med det kändes som en onödig grej för vad skulle jag egentligen
göra i byn? Det är betydligt lugnare att stanna i tältet och det känns säkrare
att göra det om det inte finns folk i närheten.
Jag kom fram till Derzhavinsk nästa förmiddag och jag hade
trott att byn skulle vara större än vad den var men det kändes mer som en
spökstad som folket hade flytt. Utan att veta några siffror så kan jag dra
slutsatsen från antalet övergivna lägenheter att betydligt mer än hälften av
befolkningen har flyttat därifrån och jag frågade senare när jag stannade till
på byns ena café att de flesta hade flyttat till Ryssland eller Europa. Det var
inget som egentligen förvånade mig för det är vad som har hänt i hela norra
Kazakstan men i samhällena ute på stäppen är det tydligare för ingen flyttar dit
för att fylla upp de tomma lägenheterna. Jag stannade till i byn några timmar
för att träffa några män som jag hade träffat tidigare på vägen från Atbasar. De
hade bjudit in mig på lunch så det kändes som ett bra tillfälle att ta en paus.
Jag lånade även deras dusch och det kändes riktigt skönt att kunna tvätta sig
ordentligt efter några dagar ute på stäppen. Man vet ju aldrig när man får
tillgång till en dusch nästa gång. Jag kom inte iväg förrän på eftermiddagen och
jag kom inte så långt utanför staden innan det började mörkna igen.
Nästa dag blev som en vanlig cykeldag och de oplöjda
sädesfälten fortsatte som tidigare och jag började längta efter den riktiga
stäppen där man har de stora gräsfälten eller buskmarkerna. Men än så länge var
det oplöjda sädesfält som gällde… Det blev en natt till i tältet innan jag kom
fram till Arkalyk som är den största staden mellan Atbasar och Zhezkazgan.
Tidigare var staden viktig för Sovjets vapenindustri och man tillverkade bl.a.
bombplan som skulle kunna flyga över till USA eller till Europa. När Kazakstan
blev självständigt stängdes fabrikerna. Utan jobb så blev det en stor
utflyttning och igen blev det tomma lägenheter. Några år senare såldes fabrikerna
till Kina och ungefär hälften av hyreshusen monterades ner och skickades till
Astana. Även om mer än hälften av alla lägenhet i staden revs så kändes det som
om allt var mer eller mindre övergivet när jag kom dit. Jag tyckte det var skoj
att göra en tur genom staden för att se hur det var. På vägen in blev jag
stoppad av en bil som tog mig till TV-huset där jag fick årets första intervju
som skulles sändas senare på lokal-TV. Därefter blev det ett kort besök på ett
café. Efter cafébesöket blev jag mer eller mindre tvingad att göra ett besök på
polishuset och anmäla att jag var i staden. Träffade polischefen som erbjöd att
ordna fram en polisbil som kunde köra mig hela vägen ner till Zhezkazgan och det
var det drygt 30 mil. Jag tackade nej till erbjudandet och då erbjöd han sig att
visa vägen ut ur staden men jag tackade nej igen. Men detta erbjudande gick inte
att tacka nej till så jag fick min personliga eskort ut ur staden. Jag hade
egentligen velat stanna längre och kollat alla övergivna byggnader men så blev
det inte. Det kändes som att det inte ville ha en västerlänning som gick lös i
staden som kunde spionera på den nerlagda vapenindustrin som var exporterad till
Kina. Det var inte mer än
att acceptera erbjudandet och cykla ut ur staden. Jag frågade en del om vägen
söderut och enligt polischefen så skulle det finnas en by efter ca 5 mil men
därefter skulle det bli tomt men något enstaka hus. Det som är viktigt för mig
är att veta om det finns vatten och det skulle det finnas men jag vet inte om
han menade vatten från brunnar eller om det bara skulle finnas vatten från
bäckar och kärr.
Jag kom fram till byn på sen eftermiddag och stannade till
där för att fylla på vattenflaskorna och för att köpa lite godare mat än nudlar.
Det fanns en liten affär i byn och utbudet av mat var inte bra men den hade ett
otroligt utbud på begagnat byggmaterial som antagligen var taget från husen i
byns utkant. Var bara tvungen att fråga ägaren varför han hade några hundra
dörrar på lager och om han trodde på en bra framtida marknad. Svaret blev kort
att vintrarna var kalla och dörrarna var av trä. Jag trodde honom och lämnade
byn.
Några km utanför byn var det en lite flod som skulle korsar
och tidigare hade det funnits en bra bro över den men den var borta. Jag frågade
några män i närheten om var jag skulle korsa floden och fick några hjulspår
utpekade för mig och att om några km till skulle det finnas ett bra vadställe
där vattnet var lägre. Jag undrade vad som hade hänt med bron för fundamenten
till bron var det inga större fel på. Det som saknades var vägbanan. Männen
förklarade för mig att borgmästaren för området hade sålt metallbalkarna som
höll upp vägbanan så för drygt ett år sedan hade någon kommit dit för att riva
bron för att komma åt metallen. Tydligen så betalade kinesiska företag bra för
metallskrot… Det var inte mer än att fortsätta och leta efter vadstället och
korsa det även om jag inte gillar att vada och då speciellt på leriga bottnar. Jag
korsade floden och fortsatte en bit till innan jag slog upp tältet igen och
denna gång kändes det mer som om jag hade kommit ut på den riktiga stäppen.
Jag fortsatte som tidigare och vägen höll sig i hyfsat
skick under förmiddagen men sedan blev den riktig kass och jag undrade hur någon
kunde använda den. Det syntes tydlig att det har funnits en bra väg där tidigare
men efter Sovjet fall fanns det ingen som ville betala för underhåll. Om man kollar
på infrastrukturen i Kazakstan så känns det som om det bara blir sämre och sämre
för varje år förutom runt de stora städerna. Runt Astana så har utbyggnaden gått
väldigt snabbt framåt men med mycket byggfusk. På stäppen så står allt still
eller så går det bakåt och folk tar det som går att sälja. Man plundrar
elledningarna från koppartråd, använder asfalten som bränsle, tar vägskyltar och
vägräcken för att sälja metallen osv. Jag hörde talas om en man som hade köpt
upp en massa metall som var plundrat från gravar och bestod då av staket, kors
och namnskyltar. Han blev tagen av polisen och de beslagtog all metall som de
senare sålde. Inget kom tillbaka till gravarna utan metallen hamnade i Kina.
Efter några timmar cyklande bytte jag län och samtidigt
byttes vägstandarden. Den blev betydligt sämre och ofta kändes det som om man
lätt skulle kunna gömma en bil i hålorna i vägen. I de djupaste hjulspåren var
det svårt att se över kanten när jag cyklade. Jag undrad hur en väg kan köras
sönder så ordentligt. Det borde inte finnas en bil som kan göra så djupa
hjulspår men tydligen finns det. Under hela dagen såg jag ingen annan bil så
antagligen så är trafiken väldig liten eller så finns det andra hjulspår att
följa på stäppen. Ofta när marken var tillräcklig stabil så fanns det
alternativa hjulspår att följa i närheten av vägen. Problemet verkar vara att
vägen går genom våtområden och när det bara är kärr på sidorna av vägen så
måste man hålla sig på den… För cykling gick det helt utmärkt men det var en mer
krävande cykling och jag uppskattade det. Det kändes som om man cyklade på en
bred stig istället för en väg.
Under en hel dag mötte jag ingen trafik på väg eller i
närheten av vägen och det kändes skönt att få lite lugn och ro. Dagen därpå blev
det trafik igen men fortfarande sparsamt. Det var aldrig en ensam bil utan man
körde i grupper med 3-5 bilar och det antagligen ifall någon körde fast eller
fick något annat problem. Det var några timmar mellan grupperna så det var
fortfarande lugnt på vägen. Ofta stannade bilarna och förarna frågade om allt
var bra och brukade även informera hur långt det var kvar till asfalten började
igen. Jag cyklade tills det blev mörkt och jag inte kunde se ojämnheterna i
vägen men kom ändå inte fram till asfalten igen.
Nästa morgon när jag hade plockat ihop mina väskor och
tagit mig tillbaka till vägen såg jag att asfalten började några hundra meter
längre fram och det hade jag inte sett dagen innan. Ok, det var ingen fin
asfaltsväg utan mer en ojämn grusväg med asfaltsklumpar . Jag är ändå säker på
att det var det som förarna menade med ”bra väg”. Med bil är det säkert
betydligt lättare att köra på en grusväg än i djupa hjulspår men med cykel
tycker jag att det är sämre. Tidigare hade det varit stora hål som gick att
undvika men på grusvägen var det massor av lösa stenar som inte gick att undvika
och hela cyklingen blev mer ojämn.
Den dåliga vägen fortsatte under dagen men blev bättre
efter hand och på kvällen riktigt bra men samtidigt var trafiken tät så det
gällde att hela tiden ha koll på den. Visst är det lättare att cykla på bra
jämna asfaltsvägar men jag brukar längta tillbaka till de lugna småvägarna
ganska snart. Men det är en skön känsla att ha cyklat på en kass väg i några
dagar och sedan komma till en bra väg bara för att känna hur det känns igen. Men
att cyklar i timmar eller dagar på en bra väg med tät trafik är påfrestande.
Jag kom fram till Zhezkazgan 13 maj och har varit har sedan
dess. Har träffat några amerikaner som undervisar här och bor hemma hos en av
dem. Jag gjorde ett besök på en av skolorna och hade två mindre föredrag om mina
resor och ungarna som gick i femte klass gillade det. Det gillade speciellt
djurbilderna som jag tog i Afrika . Jag gjorde även en intervju med den lokala
tidningen efter föredragen och de tyckte att det var roligt att en turist ville
ta sig till deras stad.
Jag kommer att fortsätta söderut idag och jag vet inte när
jag för tillgång till internet nästa gång…
/Stellan
|